En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Att sitta och dingla med benen

2016Posted by Åsa Thu, December 08, 2016 21:34:31

I somras någon gång uttryckte en, för mig helt okänd följare, på mitt Instagram, en hopplöshet mot livet. I ett inlägg skrev hon att om hon väljer att avsluta sitt liv, är det hennes beslut och ingen annan är ansvarig för det. Efter detta har det varit tyst.

Jag kan ha väldigt svårt att släppa saker, jag har gott om tid att grubbla och gör just det mycket, på gott och ont.

Döm min lättnad mot denna tjej, hennes tre barn och "resten" när det nu efter nästan tre månader av tystnad dök upp ett inlägg i flödet, från just henne, följt av en lång chatt oss emellan nu under kvällen.

Kanske fastnar såna öden lättare än andra i huvudet, för att jag själv suttit där på kanten till avgrunden och dinglat med benen. När flykten från livet hann ikapp i kombination med en destruktiv pojkvän. När man hoppades på stöd men blev än mer sviken av flera närstående. När man som mest behövde stöttning fick höra saker som "du fattar väl att jag inte tycker om att höra sånt här... Och att jag tvingas ta ledigt från jobb för att..." När det varit så lätt att rikta blicken åt ett tomt hål istället för att vända om och möta demonerna. Få vet hur illa det verkligen var ställt...

En kompis till mig dök upp, tillät mig att förälska mig igen, höll om mig när jag behövde. Gav mig en mental käftsmäll när jag behövde. Matade mig i skolmatsalen bara för att förnedra mig tillräckligt för att jag själv skulle greppa besticken och tvinga i mig tugga för tugga, när jag behövde. Efter ett år med honom, och till viss del medikament stod vi där, i gemensam vetskap om att han räddat mig, men att vi nu inte hade mer ihop.

Några minuter på soffan kan vara nog så ångestframkallande - det är skitjobbigt att andas med två katter på bröst/mage! Men smiter man från jobbet får man väl ta sitt straff... Tack och lov visade dagens prov att jag återigen har blod i kroppen! Idag var nämligen både rätt tid OCH dag!

Dyker det upp såna öden som tjejen på instagram kommer mitt eget arkiv i rullning. Tillsammans med vetskapen om att den enda som kan rädda dig är du själv, för ingen annan är stark nog att dra dig tillbaka från kanten. Inte om du själv stretar emot. Du är själv ansvarig för hur du ska må och hur du ska komma dit du vill.

En vetskap som lärt mig vilka de riktiga vännerna är, vilka anhöriga som fanns där när det behövdes och inte bara när det passade dem. Att man inte "ska hålla till godo" utan se till att ha det som man vill och behöver.

Jag har det över lag riktigt bra nu! Har en rörelse jag trivs med och en underbar familj. Men på gott och ont tar jag helst några steg tillbaka i ren osäkerhet mot att låta någon komma riktigt nära - det måste överväga risken för svek.

En sak kommer jag trots allt aldrig att glömma - att oavsett var mitt ex J är idag, är det till stor del hans förtjänst att jag sitter här och skriver detta, elva år senare! Och även om detta för de flesta var rejält främmande och för mig väldigt utlämnande, känner jag när jag läste igenom det, är det viktigt att komma ihåg att vi alla är människor. Döm mig om ni vill, jag står för det och tål det. Det är en del av mig, men det är inte JAG! Bara för att man har/hade en depression betyder det inte att man är ett psykfall som ska undvikas eller tassas på tå kring. Man är inte dum i huvudet och behöver inte behandlas därefter.

Hittade dessa när jag röjde ur några skåp. Bäst före 2008. Skickade iväg skiten till Apotekets återvinning. Jag har provat det, och har lärt mig dra i bromsen för jag tänker inte hamna där igen!

Men det är rejält beklämmande när man läser om ungdomar, i många fall tjejer, i samma ålder som jag var då, som mår riktigt skit, med självskadebeteende och dylikt. Lika beklämmande kan det kännas över läkares snabbhet att skriva ut psykofarmaka. Det är alltid lättare att behandla symptom än att gå till botten med ett problem, tyvärr.

Men men, tillbaka till nutid! Sängen börjar locka. Tog precis ut sista plåtarna med Vårgårdatårta som ska göda sextio pers på lördagens Lussedans, leve varmluft, säger jag!

Tur det ligger ett par melittafilter i botten, men det gick åt ett gäng ägg ändå.

En omgång till. Dessa ska sedan läggas ihop och pyntas mellan lagårdspasset och Mormors födelsedagsmiddag på lördag, sen drar jag direkt iväg på heldags dans med julbord - ja, och så kvällstårta så klart!

Och så kan jag berätta att den där skutan som seglade i hamn för några veckor sedan - jag håller nu segervisst i ankarlinan!




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Emelie Fri, December 09, 2016 12:48:17

Du är en hjälte och vi är många som är dig evigt tacksam att du är kvar här hos oss ❤❤❤

Posted by Eva HG Fri, December 09, 2016 08:08:21

Du är klok. Klok blir man av erfarenhet.Vacker text.