En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Kalvar och åter kalvar

Bondelivet 2019Posted by Åsa Mon, March 04, 2019 14:56:17

Tack för alla positiva kommentarer!Tänk att vi körde djur i denna! Brant. Hög. Vinglig. Sista sju-åtta åren har den agerat ligghall, lite nergrävd, men flyttades i helgen till de stora hallarna. En skamfläck mindre i sjöutsikten.Var bortbjudna i lördags. Det var vi för två år sedan också. Hunden har krympt! "Hål" kom lillflickan och sa. Hon hade rätt. Ett rejält hål i de fodrade stövlarna o storlek 22. Men kanske är okej när alla våra tre barn haft dem som lagårdsstövlar sedan sonen fick dem i en kasse med ärvekläder.

-------------------------------------------------------



Så dök den då plötsligt upp. Slaktbilen. Makalöst tjuriga tjurar att lasta, så tur vi kunde runda av med ett gäng lättlastade kor.

Han ringde och anmälde ankomst kl 10. 10:01 stannade han utanför lagården. Det tycker jag är bra gjort.

Kossorna som åkte var de sista hornade jag skulle blivit av med i oktober. Åja, den där felsorterade kvigan rök med av bara farten. Det var rätt djur som åkte. Beslutet om hornlöst är taget och ett mål att jobba mot. När vi dessutom fick använda varenda kvadratmeter av hagen för att samla ihop dem och få upp på min djurkärra kändes beslutet än mer rätt. Lite vemod dock mot min mjölkis inifrån. Min 1113-ättling.

(1113 var en mjölkko i egen klass. Kalvade en liten pigg skit, brunstade efter fyra månader, där brunsten utmärkte sig med två försiktiga bröl när man kom. Blev dräktig. Mjölkade totalt nio månader och tvärsinade sig från en dag till en annan. En pondus som gjorde att ingen rörde henne, hon rörde heller aldrig någon. Och när hon kom in i lagården, var det tomt i hagen. Hon väntade alltid ut alla andra. Även denna kossa jag handmjölkade inför 300 scouter när de hade läger med gårdstema. Helt fel tid på dagen, utomhus i grimma, bunden i en kärra. Sexton år hann hon bli. Fick en så oerhört massiv juverinflammation vid trettonde kalvningen att vi beslutade att låta henne flytta till de evigt gröna ängarna och nu var det då hennes sista kalv som åkte iväg.)

Men för det första har hon gått från att vara världens fegis och mjukaste ko till att vara väl medveten om sitt övertag i och med hornen (hon var den enda med dispens!) och nyttjade dessa vid varje tillfälle. Och för det andra har hon inte blivit dräktig i tid, vilket skulle innebära en ensam uddakalv i oktober. Så nej. Det finns inte utrymme för alla önskemål efter 2018. En tagg i hjärtat några dagar nu, sen har jag kommit över det. (Problemet framöver kan bli att gallra bland korna. Många är väldigt tillgivna. Men det tar vi då! Har redan hittat en "älg" bland kvigorna som ska väck.)

Kan nån gissa vad som hände sen?! - Jo, vi möblerade om i lagården! Flyttade runt lite kor. Roterade i tjurboxarna och samlade ihop herefordligan, så jag slipper in i alla boxar när de ska vägas. Tog in tjurarna från uteboxen så den kan ställas i ordning till kalvarna - de börjar få det trångt.

Det ska bara erkännas att det är lite slitigt med kalvningar inne. Det måste passas på ett annat sätt när korna sitter fast. Det ska flyttas och grejas och flyttas igen. Kalvar ska ut och in och hitta rätt mamma (och helst ska en ko inte ha tre kalvar vid juvret där ingen är hennes!) Men jag ska samtidigt erkänna att det är himla roligt! Det är kalvar precis över allt. De är så grymt nyfikna, lugna på sitt egna vis och såna totala glädjespridare. Korna har lyfts till en helt ny nivå och jag blir så oerhört nöjd/stolt när de accepterar att jag är lika mycket överallt omkring dem som kalvarna. Någonstans har jag lyckats, även om jag givetvis har rötägg också i förklädnad. Nån ko undrade givetvis varför jag klättrade över huvudet på dem när jag bytte ut de gamla mjölkko-nummerna mot kalvarnas, så när det var tomt tog jag tillfället i akt."Här har vi inte haft tillgång innan!" Varken hon eller han i mitten ger sig... Kvällstvagning

Sexton kalvar på tolv dagar, varav fyra kalvar igår. Tre av dem "planerade", är lite stolt över det faktiskt! Att jag hann se/misstänka i tid. De är luriga som tusan annars och visar inget från den ena halvtimmen till den andra när där ligger en kalv. Men så är jag lite impotent också! Eller var det inkontinent?

Svart mamma med 50/50 mjölk/hereford. Pappa samma blandning men brun.Fast mormor var ju ganska vit. För att inte tala om mormorsmor 1113. Så jag har fortfarande ättligar i rakt nerstigande led! Mer än jag visste!

Tre små kossingar ute och en inne. Jag som trodde att jag hade en frist på utekvigorna tills mitten av mars, men de verkar ha varit effektiva...!

Så himla vacker liten kviga. Totalt nerkärad i den. Nästan lite pinsamt mycket faktiskt!
Tyckte inte eftermiddagskalven fick komma till, så tänkte ta det säkra före det osäkra och hälla i den lite råmjölk. Plockade upp min "vaniljglass" som jag varit på väg att bjuda på flera gånger tills jag insett att den luktat konstigt. Vattenbad i vasken och när jag skulle hälla över första tinade skvätten insåg jag att det inte var råmjölk, utan vassle! (Måste bli bättre på att märka mina burkar - men när man (jag) lägger in det är den ständiga tanken "det ser man ju!") Inte mycket att hälla i en kalv med andra ord - får bli brödbak. Plan B:

Natta barn och gå ut med en liten spann och ödmjukt fråga morgonkalvade kossan om jag fick provmjölka henne lite. Efter lite övertalning fick jag i alla fall ut till en flaska, värmde på den och gick bort till min eftermiddagskalv. Noll intresse = mätt. Tack för den! Märkte i alla fall kvigan och ledde/släpade bort henne till ligghallen från den vindpinade kullen. Mamma Ko följde fint efter, nosade på sin kalv i hallen och sprang sedan skrikande efter mig när jag gick. Tillbaka med kossan en gång till, och en gång till. Och såg att en annan kviga hade två extra fötter.

Tillbaka till lagården för nattamat för kalvarna. Fånga in alla igen (börjar vara många med elva. Hoppas de lär sig rutinerna innan de är fyrtio!) Repa en stor kviga och flytta henne genom lagården till kalvningsbox och sedan tog jag beslutet att värma på flaskan med råmjölk och hälla i den alldeles nyfödda kalven. Sonens andra kviga för säsongen. Snäll kossa i alla fall. Körde lite teamwork. Jag hällde i kalven, hon drack upp mitt värmevatten. Märkte lilltjejen och släpa in henne i den torra hallen.

Nu är man redo alltså, när märktången följer med in i fickan - igen. Och ni som varit med ett tag kanske minns mina kroniska episoder med termobyxor vs hängsle?! Har jag tittat det ena så inte det andra?! I år har jag hittat BÅDE byxor och hängsle ganska samtidigt!

Tur man har snälla djur alltså. (Å andra sidan räcker det ju med ett felsteg för att det kan bli den första, enda och sista smällen!) I synnerhet som maken hade tvärdäckat på soffan efter en lång söndag. Han tittade upp när jag satte mig jämte med mitt fika där efter elva när jag kom in, sen vet nog varken han eller jag nåt mer...

Jo förresten. - Jag vet att klockan ringde alldeles för tidigt mot vad min kropp ville vakna...

Verkar bli en blöt vecka. Botten upp! Förlåt, BÅTEN upp.