En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

"Lite mindre" är INTE samma sak som "små"

Bondelivet 2018Posted by Åsa Wed, October 17, 2018 11:58:51

Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300 börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är en bonus. Sällskap på åkern! "Kör lugnt, får man ofta höra! - Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften. Vi närmar oss 200-sträcket i balantal... Bara det att jag kunde pressa 39 balar i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada - tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert... En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma, eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: "Hej, jag heter Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att ni vill, eller vågar du inte annat?!" WOW! Just där och då blev jag nog mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma; En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att "bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!" Sant! - Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits chansen att spana i mina bara ben - vilket ledde till en liknande fråga från en pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig. Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan "för säkerhets skull"?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm i råttfälla... En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram, vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela tiden stöter i kärran på just det stället...!? Osv osv. (Det måste vara lättare att bo i stan - där ursäkterna kan begränsas till "trappan" eller "dörrkarmen".)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen. "Han ringer nog en timme innan" fick jag som besked, följt av chaufförrens är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på stora tjurar. Hans kommentar?! "- Vet du hur stora dina tjurar brukar vara?!!!!" Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa "Är det dessa du kallar små?!" - Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?...

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag. Tjurkalvarna är ur vägen! - Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar...) En önskan ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter, fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren och utanför stod hemleverans av köttet, "när han ändå var ute och körde". Fem minuter senare hade maken varit på väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp - älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på... skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!