En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Ångest. Till ingen nytta!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Sat, October 06, 2018 22:50:32

Vissa dagar det jobbigare än andra att ta sig ur sängen!
Tisdagen spenderades som en födelsedag sig bör(?) - på Länssjukhuset med sonen för hans första allergispruta. Inga större reaktioner, och absolut inga allvarliga, så efter en och en halv timme där, med massa kvalitetstid för spel utan störande småsyskon. En riktigt lyxfika på Ikea och lite ärenden avklarade efter det.

Onsdagen sedan - Tio år med gubben. Den jag aldrig hade drömt om att behålla. Han var inte min typ och alldeles för gammal. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig! Vi firade den dagen genom att inte träffas!;

Direkt efter lagård och frukost kopplade jag pressen och styrde norröver till Morfar. Lite läskigt att jag aldrig tänkt på en väg, trots att jag bott och vistats i området i många år av mitt liv.

Jag kom in utan bekymmer. Morfar öste ut och jag matade pressen. Tre balar på en styv timme, sen var det dags för middag hos Mormor. Och tillbaka till ladan. Det var tyvärr som så att det blev tyngre och tyngre i takt med att vi kom längre in - längre väg ut, mer armerat hö. Granngubben kom och hjälpte till. Gick som hejsan. Skuttade in i traktorn och nätade balen, och släppte ut den. Och den kom av oförklarlig anledning i det där mellanläget - råttfällan när lyftvaggan springer före balen, faller tillbaka och klämmer fast balen tillbaka mot kammaren. Och enda vägen därifrån (vad jag vet - vet någon annan så meddela gärna!) är att montera ner balen i beståndsdelar. Och det är många delar, vill jag lova. Och en bale är aldrig så välpressad som i dessa tillfällen!

Så istället för att mata på fick vi snällt ligga där och ösa överdjävligt hö i två timmar innan vi kom vidare. Någonstans på mitten fick jag en fråga från granngubben; Är du tjurig?! (ohps, började jag vara så otrevlig...?!) - Du verkar ju inte ge dig! - Klartext: Ctrl+Z funkar inte i detta läge! Inte heller shift+Delete. Jag har provat!

Nä... Men hur frestande det än är att spy på skiten och sätta sig bakom lagårdsknuten och lipa, är det lik förbannat samma situation att återkomma till - för det lär inte lösa sig självt. Han och jag låg där och roade oss, medan Morfar kröp in i ladan igen och öste fram - man ska ju inte ge sig! Skickade hem honom efter kaffet sen.

Men men. Sinkade i två timmar och åtta pressade balar, med ett slutresultat på sju, hade Morfar rätt om att det var fler än tre liggandes löst i ladan. Granngubben gick hem till sitt - fick nån allergisk reaktion (han sa i och för sig att han var allergisk mot arbete) och fick boka om sin resa ett dygn.

Sista minuterna var jag väldigt orolig för Morfar. Gubben är ingen ungdom längre, fyller snarare åttio om ett par veckor. Och att ösa hö en heldag är kanske ingen vidare syssla för dessa. (Sa både till honom och Mormor att han hellre skulle ta en dödlig hjärtinfarkt än att veta att jag öste hö själv, och han var benägen att hålla med "Nej, det hade ju aldrig gått!") Vi kom således i ett moment 22; Jag övervägde att följa med honom hem tills Mormor kommit från sitt (Ja, orolig var jag för han mådde sannerligen inte bra där på slutet. Munskyddet jag tvingade på slet han av efter fem minuter så han "kunde andas" och ju längre ner på logen - ju dammigare.) Jag vägrade i alla fall att låta honom gå på den gamla vägen de hundra meterna ut, med färska stubbar och ojämnheter i mörkret, och han i sin tur vägrade lämna området förrän jag tagit mig ut från samme väg med mitt stora ekipage.

Till sist lämnade jag av honom på grusvägen och gick tillbaka, så han, sittandes i bilen kunde se att jag kom ut i ett stycke. Jag stod ute hela dagen! Hur såg de där inne ut? Och hur såg de ut på insidan?!

Hem genom mörkret och vid sista kilometern ringde jag honom, men då var det "ingen fara". Då lät han dessutom som vanligt, förutom tröttheten. För egen del var det snabbt genom duschen och sedan knallfall i soffan. Fika och sängen. För att citera Morfar torsdag morgon (vid nästa samtal): "Jag somnade betydligt tidigare än vanligt och vaknade betydligt senare än vanligt!"

De till vardags ömma armbågarna och handleden var sannerligen inte bättre än vanligt, men bara man kommer igång så brukar det gå bra! Eller rättare sagt gjorde jag inte mycket alls den dagen. Hade krupit ner med katten och boken när det plingade på dörren och jag (numer IT-tekniker - oh honey, don't make me laugh...!!) hjälpte en med mobilen. Lagom tillbaka i position med Selma på magen ringde mobilen. Sen var det liksom bara att pallra sig upp.

När lugnet lagt sig en torsdagskväll.Igår kördes de två korna från norr ut till campingbyn och sinkogänget där. Nytt bete serverades och det var säkerligen uppskattat. Vidare styrde vi nosen långt iväg och hämtade hem tolv djur. Kor och kalvar.

Någon verkar haft goda vänner...

Detta gav upphov till en märklig känsla; Jag kör iväg djur varje vår. Till folk som har mitt fulla förtroende. Dessa fixar stängsel, tillsyn och vatten. Från maj till oktober. Skulle något tillstöta eller avvika kommer ett samtal. Ett antal gånger per säsong brukar jag checka av läget lite. Åka och prata med djuren och så. Detta hände väl ett par gånger i maj... Var tog sommaren vägen?! Som jag skäms! MEN det är också ganska fascinerande att jag kommer dit. Vet att djuren är långt bort i tjottahejti - många hektar att vara på. Jag ropar på dem, en gång, två gånger och Där kommer svaret. Och inom ett par minuter kommer korna i full speta, tätt följt av kalvarna.

Att korna kommer och känner igen en, är en sak. Att kalvarna kommer och står med korna, totalt coola, är en helt annan! Alltså, när vi hade fått upp dem på kärran stod fanskapen och diade! Elva djur gick upp på en femöring, och även om det var knökafullt i kärran kunde vi inte åka hela vägen en gång till för en ko, så hon fick snällt gå på! Och när hon kom, knuffades di-kossan undan, varpå kalven fick en annan spene att få tag i. En snäll ko står ju som ett ljus när hon mjölkas, så varför skulle de flytta på sig och ge plats?! Och om både kalven och kon är okej med det, känns det som ett ganska bra betyg på deras lynne.

Och oddsen att det tvunget skulle komma en timmerbil den halvtimme det stod en rad bilar på den lilla grusvägen!? Jaja, han tog först kafferast och kom sedan ut för att putta upp det sista djuret.

"Det är skittråkigt att hämta djur!"

Hemma delades gänget av. Korna ut och kalvarna "in". Tutiluren med andra ord. Idag har de fått sällskap från ännu ett gäng. Eller två, för när det första gick så bra så kändes det synd att spara på ångestgruppen - den där det plötsligt dök upp två kvigor efter en veckas vistelse i skogen och som sprungit all världens väg så fort en flytt varit på gång. Inte skytt några stängsel. Men varför mådde jag så dåligt i bilen på väg dit?! Djuren reste sig knappt när vi stängde in dem på liten yta. Och de var uppe på kärran innan vi hunnit stänga fångstgrindarna bakom dem! Dessutom skulle korna ut, kalvarna till de andra och kvigorna som bränt sina broar skulle bindas in. Kvigorna gick snällt av kärran, rakt in i behandlingsburen där de fick ett halsband och sedan marsch över ränngaller och allt, helt utan konstigheter, och började äta. Ingen notis om att jag dök in jämte och klickade i bindsle och ur rep. Helmysko. Har dessa stackare haft hemlängtan sen i början av maj!?? (Förvisso klargjorde jag ganska högt, då sommarskötaren hör dåligt, att han hade mitt ord på att få henne, via den egna älgstudsaren, om hon stack igen. Kvigan ville nog inte detta!) Nånting säger mig att lillfis varit ute olovandes.

Sandlådan. Bästa investeringen på tomten!Läggdags! Får väl se om lillskiten kommer i natt. (Inte värt att nämna att vi fått fyra lugna nätter på rad!) Två (!) gånger har maken nattat henne och lika många gånger har hon kommit gåendes ut ur rummet. Hon verkar fila på sin klättringskunskap. Houston! We got a problem!

God natt