En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Vatten och demoner

2018Posted by Åsa Wed, April 25, 2018 21:42:07

Konstiga blommor! Och idag nappades årets första gräs till kycklingarna! Frukost i sällskap med betesplaneringen... Spännande att se hur mycket som ändrats/glömts när det börjar sina med djuren....!

Den bok jag för tillfället lyssnar på, handlar om en återträff från nionde klass. Hur skulle man själv reagera på en inbjudan till något sådant? Fick en nu med jubileum från gymnasietiden. Ska man gå?!

När vi gick ut nian sa de att jag nog "skulle vara den som drog ihop klassen till en återträff om tio år". Det har gått med råge, och ibland undrar jag varför just jag skulle ha "den lotten". Jag var inte intresserad av dem på den tiden, och det är jag ganska säkert på var ömsesidigt. Varför skulle jag ha behov av dem nu?! Behov av att träffa dem och visa upp sig? Se vilka som stannat kvar och misslyckats, lyckats eller kommit längst i livet?!

Jag har passerat en hel del i livet. Hur det mottagits och upplevts vet väl bara jag. Däremot har det gjort, som jag tidigare nämnt, att jag undviker vissa situationer. Släpper inte gärna folk inpå och undviker att ta plats. Håller mig lite i utkanten och känner mig ibland just där. Inte mobbad men lite utanför. I gråzonen typ. För jag vet inte hur jag ska ta mig in. Eller om jag ens vill och vågar.

Folk ser mig som den tuffa, orädda galningen - i positiv bemärkelse - som går sin egen väg och bryr sig inte om vad folk tycker. (O yes, att jag gör!) Men först som sist är det ju jag själv som räknas i mitt liv. Ingen annan kan leva det åt mig. Och varför skulle jag leva någon annans?! Eller ett som "förväntas".

Mina klasskamrater från nian till exempel (jag generaliserar grovt, sorry) lever i en storstadsvärld där det är fina bilar, dyra villor och hushållsnära tjänster som räknas. Ju större kontor och desto krångligare titel desto bättre. Vad skulle en "simpel bonde som flytt till Småland" tillföra i en sån samling?! Grunna på det.

Det har svidit många gånger att inte kunna vara som alla andra.

Att det var killarna och tjejerna, och jag, gråzonen däremellan.

Att de få gånger man försökte lägga sig i ett samtal bara fick en blick som sa "Håll käft, ingen bryr sig ändå!"

Att en besökare klev ur bilen en gång, granskade mig under en tiondels sekund och vräkte ur sig "Fy fa-an vad fult!" om min klädsel, hemma och i full fart med något lagom skitigt.

Att jag pratade mammakläder med en där jag inte tyckte att jag behövde åtta par byxor, ett par jeans och ett par lite finare räckte för mig - när jag kommit från lagården är ju ändå understället på! Fy, är du en "sån". JA! Jag är en SÅN! Underställ is da shit! (Och om någon bara trillar in när jag går så - vad gör det?!)

Eller, det som svidit värst i många år nu; När vi var på en tillställning och ett par hade genomsökt sina egna garderober och hade med flertalet plagg till mig "för att du säkert ska ha nåt okej på dig, och inte kommer i jeans...!" Så gör man inte. Inte då och inte nu.

(Vid just denna tillställning hade jag ansträngt mig och tagit med en vit sommarklänning, så långt ifrån jag som det bara gick. Tänk, vad jag ångrar att jag inte satsat på ett par lappade jeans och en rödrutig flanellskjorta! Då hade i alla fall JAG varit på plats.)

Jag tycker mycket, det vet jag! Men om själva personen betyder så oerhört lite, kan det jävlar i det kvitta! Och först som sist - igen - är jag den jag är. Och andra som de är. Jag är inte intresserad av att vända kappa eller slicka stövlar. Då får det hellre vara, även om det kostar. Hellre det än att försöka passa in i mängden och må skit över det. Något som jag för egen del tror är en stor orsak till dagens allmänt psykiska ohälsa. Stressen över att inte passa in. För att "någon annan" hinner med heltidsjobb, barn med aktivitet sex dagar i veckan, den perfekta bilen, perfekta hyn, perfekta vännerna, perfekta egentiden, perfekta gymkortet och den perfekta Fan och hans mormor!

Här där jag bor får man ofta känslan av att de som är med i nån kyrka är "bra folk". Vi andra är det inte så noga med. Hopplösa fall. Vad vet jag?! Jag blev ju bonde för att jag var för dum för att kunna bli nåt annat! (Trots att jag slutat två skolor med klassens högsta betyg! Ajust det, senaste gången var ju bland en annan drös korkade bönder!;))
Sluta hetsa och sluta tävla! Elitidrottare är ju "slut" innan de är trettiofem. Av en anledning - man är inte gjord för den pressen! END!
Bra med höga vägbommar! I väntan på bussen...

På tal om annat i nutiden ska den nya tjuren hämtas imorgon, om natten är lugn och den lilla verkar må bättre än idag (tror vi provat på det där med kinkigt, sjukt barn för första gången i livet!). I annat fall blir det nog Farbror Doktorn för hennes del. Och till råga på allt sålde jag en av mina gamla tjurar idag, han ska bli östgöte!

Ska avslutningsvis bikta mig; Jag är ingen gås. Men en effektiv svamp som suger mycket och torkar snabbt på ytan. Vid en första petning känns det stabilt men kramar man för hårt skvalpar det snart ut både det ena och det andra. Något jag kämpar med att bearbeta och torka upp dagligen! Skitigt städvatten och demoner är mina närmaste sällskap. Därför uppskattar jag den fiktiva världen, antar jag!

God natt.