En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

En bättre söndag

Bondefamiljen 2018Posted by Åsa Sun, October 28, 2018 21:35:10

Redo för flytt! Jag stängslade i sjön för en månad sedan. I skor! Nu var det till att gå sakta för att undvika svallvågor i stövlarna... Sista körningen på skörden. Tyckte nog maken skulle snäppa upp lite där han lurades ut med strängaren. Trots enträgna försök att undvika det, blev jag lik förgrymmat på att hämta tjurarna hos Morfar i fredags. De samlade sig fint när bilen kom. "Jag går före med spannen, så följer de nog efter upp!" sa Morfar och demonstrerade.

(Ungefär samma där som hos sinkorna - för att verkligen göra klart släppte jag djuren först och stängslade sen. Det är en rätt bra sporre!)

Men men, stack före med bilen och sprang över stänget. Var nästan runt när drängen anlände med kärran och killarna släpptes ut. De där klåddegrisarna lär jag få problem med... Jobbiga köttdjur...

Igår morse dök helt andra problem upp - snö! Snö?! Maken tog morgonpasset i lagården och själv lämnade jag barnen inne för en runda norröver. Inte en tendens till stänge - allt låg nertyngt, och lika få djur synliga. Dessutom var det ganska vältrampat utanför stängslet bitvis... Bara att börja gå rundan runt och isa av tråden, och sträcka upp den. Tjurarna återfanns bakom en lagård i lä, och jag hade bokstavligen en hög tjurar efter mig på väg tillbaka till bilen. Att så många djur kan få plats på så liten yta!?!

Spannen kom inte fram fort nog så en tjur fick jag i famnen när han var på väg mellan trådarna och möta mig. Lite ensilage i snön också, för att hjälpa dem lite. Men bara lite. Ännu längre norrut var läget det samma. Flera hundra meter ickeexisterande stängsel och inga djur. De fyra kvigorna dök dock upp ur sin grandunge medan jag letade elband. Okej, bara fyra grupper kvar att kolla. Hur skulle jag hinna med det, gärna äta frukost och vara redo för avfärd väldigt snart!? Hm... 4WD och året-runt-däck var det.

Lite kontraster med ännu lövklädda björkar... Och tallar har ju som bekant tvåfärgade stammar.

Som en skänk från ovan kom ett sms: Ska jag titta till ditt stänge och räkna in korna när vi ändå är ute o kollar över vårt? 24 kor va?! - O'yeah! Mången tack för detta.

Slirade hemåt och fortsatte till andra gården. Fick en chock! Där var ett lätt puder! Vad kan det vara?! Rätta mig någon. Men ca 1,5-2 km fågelvägen och ca sjuttio höjdmeter mellan byarna. Så det var ju en smidig titt där nere!

Hem och äta, klockan var ungefär elva, genom duschen och sedan iväg och fira Morfar som fyllde åttio i veckan.

Alla på plats, förutom en. Fullt hus med andra ord. Och första gången sedan det firades guldbröllop 2012 som vi sju kusiner var samlade. Nån förhalade det där tempot "hämta ved" och skyllde på Selma! För egen del brände jag pengar och nollade krediterna med blandade känslor. Dessutom bokförde jag och gjorde pärmen redo = många kuvert att tända i spisen med.

Idag har jag mest skrotat runt! Maken åkte på vaktmästaruppdrag i kyrkan. Barnen lekte efter frukost och jag åkte till mina djur norröver. Sen var det dags att göra nåt jag inte minns när jag gjorde senast - baka. Bröd, frallor, maränger och lite kakor. Och lite mat. Lite att äta och lite att stoppa i frysen. Dahliaknölarna grävdes upp och dammsugar-Bob slarvades bort i sovrummet. Återfanns fastkörd under gungstolen i vardagsrummet... En liten i nallefilt påkommen med att ännu en gång inventera badrumsskåpet.

Det var dags att ändra klockorna också. Detta djävulens påfund. Dessutom trots allt en av mina favoritdagar på året - en av få jag brukar vakna relativt utvilad när klockan ringer. Det vill säga, om man inte delat rum med en liten skitstövel som lagt tre timmar med illskrik. Och om man inte delat rum med en brandvarnare som började larma för svagt batteri ungefär lagom tills den lilla övertygats att somna om och jag själv börjat bli sådär lagom tung i kroppen. Den lillas dag har fortsatt därefter, inget har gått hennes väg och hon avlutade med att prova spräcka ögonbrynet mot hörnet på köksbordet - det höll - så hoppas skrikkvoten är fylld för denna kommande natt.

Denna söndag avslutades med en kalv. Den sista för året. Mjölkiskossan nedkom med en liten tjur. Härmed är även den årliga handmjölkningen avklarat, och kalven har fått i sig sin råmjölk. Dags för gofika för egen del och sedan krypa ner.
God natt.



Alla dessa gubbar!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Thu, October 25, 2018 11:17:13

Morgonfrost på Navaran. Naturens eget konstverk. Ser nån "manga-ansiktet" som maken hittade?

Igår var en konstig dag. På många plan.

Plan, var det... Jag hade en, men den gick i sedvanlig ordning i stöpet... Jag hade tänkt göra klart till mina kor i campingbyn, men plötsligt kom ett samtal "Jag har stängt in dina kvigor på litet område. När kommer du?!" - Jaha, var ska jag göra av dem då?!!

Drängen var och uppvaktade den älskade Morfarsgubben som slog över på åttio-strecket, så kvigtidshämtning blev "eftermiddag".

Sen snodde det ihop sig i huvudet för mig. Tänkte att jag nog får en blackout;

Har vid tidigare tillfällen hyllat gubbarna i bygden. Jag gillar dem och de flesta verkar gilla mig. Eller så låtsas de bra! Så till den grad att jag sedan ett tag tillbaka har diagnostiserat mig själv som "Gubbsjuk". Det är liksom svårt att låta bli. Goa gubbar, nån hård kram ibland, eventuellt nåt tjuvnyp ibland och en allmänt hjärtlig jargong.
Men till nästan-blackouten: Jag går och stängslar, kanske inte den mest effektiva sådan, men kontakt och relationer är viktigt ibland, sägs det; Ringer och pratar med Morfar. Ringer drängen. Drängen ringer. Jag instagram-chattar med en "gubbe på 38" - en bonde jag tillbringat många och långa stunder med på detta vis, pratat i telefon med i åtskilliga timmar och aldrig träffat! Jag sms-chattar med en annan gubbe. Plötsligt går det in ännu ett sms från en annan man som matat fiskarna kl 06:10 och sett att mitt elstängselaggregat blinkade rött - Detta är livet på landet när det är som bäst! Sommarskötaren ringer gällande kvigorna. Jag ringer drängen och mitt i allt ringer det till mig: "Gubben här!"

Vafan vilken gubbe då???!!!?? Tornado i huvudet, jovisst kände jag igen rösten! (Inte bara fördelar med bluetooth-kopplade hörlurar...) Och inser att det är MIN gubbe. Min make! Ah, sorry på den. Lite disträ bara! Ge mig några sekunder. Tyckte det gick fruktansvärt trögt att rulla upp tråden...

Ståendes hos kviggubben senare, i väntan på drängen ringde frun. - Middag. - Hinner inte! - Middag. Nu!

Jag kunde ju bara inte motstå att hojta i luren att han står o pratar med en flicksnärta. - Jag ska inte störa! följt av ett klick! (Ohps, kanske får henne efter mig - också. Nya öknamnet blir Home wrecker.

Kvigorna upp och en uppmaning till gubben att gå och äta, maten är kall. "Ja, det är bra för då kan jag äta snabbt. 'En vän' brukar säga att heta kvinnor och kallt kaffe har sparat mycket tid!" (Drängen hade lite svårt att hålla masken där!)

Jag före norröver och sprang över stänget. Kvigorna släpptes och som grädde på moset stannade jag och pratade med Prästabonnen där han gick och stängslade. (Råkar maken vara den svartsjuka typen ligger jag illa till! Hurdan är han, ni som levt längre med honom än mig? Jag får inget vettigt ur honom! Tips på hur man lyckas mottages gärna?!)

Ett snabbpass i lagården och micromiddag i öde hus innan jag åkte iväg på uppdrag. Vanligtvis träffar jag inte fruarna, då det sällan är de som är ute på gårdarna, men en har uttryckt en önskan om att jag ska försöka öva upp lite "gumsjuka" också och utmaningen är antagen. Blev en skogspromenad i skymningen före hemfärd och sagoläsning med barnen.

Mellan lagård och middag hämtade jag in posten bara för att dimpa ner på toastolen och ha världens beslutsångest. Lipa, äta, spy? Det är jobbigt att äta om man lipar. Det är onödigt att äta om man tänker spy upp det. Och det är svårt att spy om man inte ätit! Orsaken?! Utmattning och lättnad. Avräkning på tjurarna. En bra avräkning. Med en diff på nittiosju kilo på lättast och tyngst, på arton styck, så det tycker jag är helt okej. Nästa brev: Delutbetalning av EU-stöd för 2018 = Banklånet löst och ändå pengar över.

Ja, det var ju bara att starta en ny chatt med bonden. Har man gråtit och spytt ihop sen i mars kan man allt glädjas lite också. Slutade med asgarv från två håll, klubbildande och ett förslag till Gård- och Djurhälsan; "kurs i hur utmattade bönder håller gnistan uppe i det egna avelsarbetet". (ja herrgu', man har inte roligare än man gör sig!) Han hade också fått lite lön, så vi var nog båda rätt lätta i humöret. En flaska bubbel, tidig nattning av barn och däcka i varsin ände av soffan, var den gemensamma uppmaningen. Hur det gick för dem vet jag inte, men för egen del kom jag bara till "däckningen".

Så lagom smidigt att ta sig upp när Kissen insåg att jag var vid medvetande och parkerade sig längs hela rygg och rumpa. Och på andra sidan låg hon som strulade vid fyra efter två fulla sovnätter! Vilka älgar jag stötte upp längst bort i skogen mot sjön! I en väldans fart fräste de bort mot hästgården innan jag masat mig uppför backarna och fick kontakt igen. Dessa har varit borta i fem månader och kärat ner sig i gubben. Klart inte jag duger då. Nu när de fattade min avsikt går det nog lättare imorgon!

Nu ska jag tindra lite åt de svarta siffrorna på kontot och sedan gråta blod när jag betar av räkningshögen.

Men, nej, det får jag visst ta när det blir mörkt. Detta jäkla efterhängsna stängsel ska upp NU och sedan blir det strängare och press för att ta årets sista balar. Drängen är på väg ut och slå...

Ha de!

Jag kanske är lite duktig trots allt

Bondelivet 2018Posted by Åsa Tue, October 23, 2018 22:03:10

Igår blev det stängsel! Korna på andra gården fick ett stort område att gå på och sedan fortsatte jag till nästa by och gick längs kanalen. Drängen samlade balar, så han fick bistå med att bärga viltfoderhäcken som mina kor rullat ner i diket under sin vistelse där.

Det var en lång kanal, tydligen, och materialet i bilen tog slut, så måste riva och fortsätta en annan dag - läs i morgon. Nån har större fötter än mig!

Idag skulle det vara blött och blåsigt, och har så varit. Släppte hemmadjuren över trädgården så jag eventuellt kan vistas i närheten av fönsterna när jag är inomhus. Så länge det varar...
Ställde i ordning och riggade kreatursvågen inför balvägning. Och när jag ändå hade lite inspiration slängde jag på en fångstgrind på vågen också. Undra på att jag både tycker de är tunga och att jag blir trött efter att ha hävt en sex åtta stycken upp och ner på kärran vid djurlastning! Och att ryggen tar stryk... 48 kilo styck... Och det är de lätta grindarna. Vi har både större och tyngre!

Öste undan en del skit från tjurboxarna och stod med högtryckstvätten i famnen när drängen ringde: "Jag mötte 'söndagskorna' i fullt sken på väg mot brukssamhället!"

Jahapp. Plan B för dagen alltså. Iväg med bilen och lyckades lokalisera djuren halvvägs nerför backen på en stickväg. En ganska lugn och relativt social ko med sin kalv. Till vardags. De var så uppjagade att det knappt gick att få kontakt med dem! Och precis när jag lyckades ringde dagis. Varför ringer de mitt på dagen? Jo, akut sjuka eller skadade barn... Men inte; en från personalen jobbade sent och hade kört om mina kor på vägen. - De står på vägen in till nästa i personalen.

Jaha, så bra. Då är vi överens! Och precis då dök grannen upp ur skogen på häst och korna skenade vidare.

Fick stopp på dem i en trädgård och lyckades med hästgrannens hjälp fösa in dem i ett hörn av en hästhage, där de fick stå i väntan på drängen och kreaturskärran. Kossan bokstavligen sprang upp på (tryggheten i?!) kärran. Kalven fick en snabb övertalning och sen var det klart. Bara att häva upp grindarna igen. (Och tycker jag nu att de känns tunga betyder det väl inte bara på min klenhet!?) Låset var slut, jag håller med. Som tur var lyckades Mamma Mu inte slita sig helt där inne i lagården.

Medan vi stod där plingade det i min telefon. Igen. Och igen. Och igen. I mitt huvud plingade ett annat mantra. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte hon inte ringa från gården...

När det var redo för hemfärd åkte luren upp och i ett sms i samlingen stod det: "Är hos dig 13.30". Tack, en dryg halvtimme kvar. Hem och dumpa kosläpet mitt på gårdplan (senare bands paret in) och skicka drängen efter ett gäng balar för vägning. Vad väger en bale? En klassisk fråga. Jodå, den knastertorra förstaskörden strax över 350 kilo i snitt. Den inte lika knastertorra andraskörden ungefär 800 kilo.

Precis lyft av den sista balen från vågen, gett småpojkarna en i häcken och rullat ut en ströbal hos dem (där det halvvägs i en balvältning sa knick-knick-knick i ryggen - jippie!---) så rullade en okänd bil in - foderrådgivaren.

Genomgång av gården och dess förutsättningar. Fika för henne och nån form av lunch för mig. En sväng ute i bygden för att titta på djuren. Hon hade gott om tid på väg till Elmia och verkade nyfiken, så spanade landet runt. Hon från marken och jag från det blå. För det var dit hon skickade mig;

Så duktig jag är! Så klok jag är som tänkt igenom situationen som blivit efter detta året. Så fina djur. Så lugna djur! - Det är inte ofta en främling kan stå och prata i lagården och tjurarna ligger kvar utan ett ljud! - Så tillgivna djur som verkligen kommer fram. Och oh, vilken fin tjur jag hade i hägnet. För att inte tala om hur bra betat det var. Och vad bra med Hereford som verkligen klarar dessa marker. Precis lagom hull på nästan hela drösen. Och vilka bra slaktvikter vid en bra ålder! Osv.

Ja... Jag kanske är lite duktig, trots allt.
Jag har sagt det innan och kommer säga det igen: Det är så j*******vla kul att det kommer såna kommentarer utifrån. Från såna som jobbar med det. Som ser "allt" och som ändå berättar hur de upplever det. Som kliver ur bilen med "Jag har världens bästa jobb som får åka runt så här och titta!" I och för sig lever ju en sån på just bönder, så de kanske inte ska såga för mycket!;P

Men vad hjälper det när man faktiskt (!!!!!) fick sova nära åtta timmar ostört i natt? När kroppen insåg hur mycket mer den behöver och man hela tiden kämpar mot tröttheten, stressen och illamåendet som står långt upp i halsen? Rådgivaren, liksom så många andra - även jag, till andra - tryckte också på de korta stundernas värdefulla vila. Och jag försöker... Blir bara kroniskt motarbetad känns det som.

Fick ett tips om krossad tomat, så har burkar av det i ugnen nu. Återstår bara de gröna - vad gör man med dem?

Blommig falukorv har man ju hört. Likväl som tomatblomma. Men blommig tomat?!

God natt

Ner. Upp. Och ner

2018Posted by Åsa Sun, October 21, 2018 22:35:50

Morgon Mina flickor<3 Kossan fick flytta in i box med en tjur över dagen. Väldigt konstigt med "det där blodet" som kom ut ur tjurens mage när han hoppade på kossan, tyckte 4,5-åringen.

Pressen har rullat vidare. I skrivande stund strax under 340 balar! Om jag och pressen är överens om räknandet. Plus minus några kanske... Och i runda slängar 6-8 hektar kvar som jag tänkt att slå. Men först ska det regna lite verkar det som. Själv har jag även en del stängsel som släpar efter. En lagård i behov av tvätt och småfix och ett gäng kalvar som behöver avvänjas. För att inte tala om det ständigt eftersatta hushållet...

Maken fick en stunds jakt på lördagsförmiddagen, själv fick jag en stunds pressning av det som jag lämnade på fredagskvällen för en första familjemiddag den veckan. Pressen backades in i maskinhallen, traktorn bands fast i den samme, eller kanske maskinhallsdörrarna i traktorn. En kviga lockades in från sitt äventyr och ett elaggregat lånades ut (till ingen nytta visade det sig, men gav likväl fika) och nosen styrdes hemåt. Nåväl, sen en i sammanhanget ganska lång pratstund avhandlades med en ny besökare till samma ställe.

Väl hemma var det bara att dra ett varv genom duschen och åka iväg på försenat födelsedagsfirande av barnens storkusin. Sent som Sören innan det blev efterrätt så varken jag eller barnen var så särskilt trevliga tror jag. Kanske borde öva på att svänga lite lugnare. Om man inte nyper kurvan i femtio knyck och riskerar att hamna på grannstolen, vill säga!

Tre sovande barn i bilen innebar den femte obebodda natten av "lekstugan". Det leks inte så mycket där, men sovs desto mer. Aja, den används i alla fall.

I natt var första gången på jag-vet-inte-när som lillskiten sov någorlunda. Tre-fyra timmars spring och skrik nattetid verkar ha blivit vardagsmat.

Efter en djurkoll på förmiddagen plockade jag och sonen av resterande tomater. Provgrävde upp några potatisar som jag hoppats maken ska gräva vidare på för att avlasta mina armbågar och handled (får se när/om det blir av) och kom på att leta efter morotsblast bland ogräset. Har nån middag räddad!

Tvillingtomat!??
Sen var det dags att hämta hem en ko och en kalv, så "nu har vi alla djur i samma kommun" som sonen så snällt rapporterade. Hemvägen gick via Mormor och Morfar, kärran av på lagårdsbacken och upp till grannstället efter en höbal till deras småtjurar. Allt för att dryga ut hemfärden så länge det går. Nu när jag ändå körde precis förbi med traktor och balklo liksom.

Åter igen; Dessa stirriga köttdjur. Det går ju inte att ta sig fram bland dem så förstenade av skräck som de är! "Åja, det värsta är att när de väl springer, är det efter mig de springer", klagade Morfar.

Ko och kalv av hos grannen uppe i byn och middag med familjen (Igen!). Avslutat veckan med en släng av gallsten, eller vad det nu är som långsamt krossar mellangärdet i ett skruvstäd...

Hoppas på ännu en lugn natt. Hade behövt det! Ska även försöka tränga undan det jobbiga besked jag fick tidigare idag. Den enda trösten känns som att det gäller en tant på 80+, hon har liksom hunnit leva det mesta av sitt liv. Men likväl blir man påmind om att inte ens de som alltid funnits för en, kommer att finnas för alltid..

God natt



Alternativa yrken önskas

2018Posted by Åsa Thu, October 18, 2018 21:46:46

SvenKörning längs länsvägen med vetskap om att många av de som tittar ner hajar till när det är en tjej i maskinen...

Man bör alltid ha en plan B på det mesta man gör. Jobbar man med djur är det bra att fortsätta med plan C, D, och E, för att vara beredd att skutta till plan Q direkt om det är vad djuren vill. Om nu bonneriet skulle skita sig, vilket det känns som allt som oftast vid bankbesök, så kan det vara bra att fundera på alternativa karriärer. Förslag mottages tacksamt så jag inte står helt handfallen om-i-fall-att! Själv har jag några planer på lut, senast en utökning av "traktorterapin" - ett utryck Jirka myntade för många år sedan;

För ett tag sedan gjorde jag ett enormt misstag. Jag flyttade ett litet internt skämt utanför den lilla internboxen och provade den på en ny stjärna. Det skulle jag inte gjort för det höll på att gå rent åt helvete! Jag skrämde bokstavligen skiten ur personen, eller lungorna i alla fall. Jag skämdes i flera dagar efteråt, men så kom plötsligt ett Tack. För att jag skrämt igång känslorna! Även de bra känslorna. Och nyligen var jag lite nyfiken (otippat va?!), så frågade hur det kändes, och fick ett härligt besked följt av Tack för din medverkan!

STOOOOPP! skrek jag. Möjligen jag gav en omedveten knuff, eller möjligen en rejäl spark i arslet, men medverkan... Herregud vilka bilder det gav! Men det är lugnt. Ska bara hämta andan lite sen ska nubbarna i pannan odlas fram, var så säker!

Lyckliga känslor å deras vägnar, blandat med en egen växande trötthet. Tycker jag försökt hålla torka-spökena borta i sommar, men jag kan inte ljuga om att de figurerat i utkanten hela tiden. Och sanningen att säga har man nog varit mer på tårna än man velat erkänna. Och det tar på krafterna, känner jag nu. Kommer inte maten fort nog får man göra vad man kan! Undrade en stund om jag sniffat för mycket diesel vid dunktömningen i Fiaten. Det var många hus där!

Jag nämnde min foderönskan igår. Vid frukosten idag räknade jag till 250 pressade balar denna omgången. Ytterligare fyrtio körda idag, och i runda slängar ligger tio hektar till slaget. Behöver jag beskriva lättnaden som smyger sig på?! Löv mättar nog också! Ni vet vilka ni är, även om vi kanske aldrig träffats i fysisk form. Tack!

Det går helt okej så länge jag är igång, men minsta paus... Tiggde skjuts från föräldragården för att slippa dra hem ekipaget ännu en gång då jag fortsätter på samma ställe imorgon. Men fråga allvarligt inte om jag verkligen var vaken på hemfärden. Härligt att ställa upp på att köra hem mig och få noll respons tillbaka. Uppskattat var det i alla fall, även om jag inte vet riktigt HUR jag kom hem så uppskattade jag ATT jag kom hem. Drängens fru lämnade över barnen som nattades och sen var det dags för en efterlängtat middag.

Maken är och vårdar en av sina gamla relationer, själv har jag inte ens katten hemma, så det är tyst och lugnt.
God natt.





"Lite mindre" är INTE samma sak som "små"

Bondelivet 2018Posted by Åsa Wed, October 17, 2018 11:58:51

Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300 börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är en bonus. Sällskap på åkern! "Kör lugnt, får man ofta höra! - Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften. Vi närmar oss 200-sträcket i balantal... Bara det att jag kunde pressa 39 balar i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada - tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert... En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma, eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: "Hej, jag heter Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att ni vill, eller vågar du inte annat?!" WOW! Just där och då blev jag nog mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma; En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att "bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!" Sant! - Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits chansen att spana i mina bara ben - vilket ledde till en liknande fråga från en pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig. Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan "för säkerhets skull"?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm i råttfälla... En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram, vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela tiden stöter i kärran på just det stället...!? Osv osv. (Det måste vara lättare att bo i stan - där ursäkterna kan begränsas till "trappan" eller "dörrkarmen".)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen. "Han ringer nog en timme innan" fick jag som besked, följt av chaufförrens är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på stora tjurar. Hans kommentar?! "- Vet du hur stora dina tjurar brukar vara?!!!!" Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa "Är det dessa du kallar små?!" - Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?...

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag. Tjurkalvarna är ur vägen! - Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar...) En önskan ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter, fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren och utanför stod hemleverans av köttet, "när han ändå var ute och körde". Fem minuter senare hade maken varit på väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp - älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på... skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!



Skratta, lipa, skutta, skrika

2018Posted by Åsa Sun, October 14, 2018 22:02:59
En fredag med utnyttjad födelsedagspresent - veckostädning och middag! Me like! Lördag med snabbinsatt barnvakt och medhavd kvällsmat - pulled pork (på nötstek, smaka på den!) Tummen upp.

Hur kan man inte älska årstidsskiftningarna?! Jag bara undrar. Första rimfrosten, den skira grönskan, sommarens färgprakt och höstens färger!? "Ah, du är en sån som gillar vintern!" fick jag höra för ett tag sedan. Nej, men jag uppskattar variationen! Och efter sommaren som gått kan jag meddela att det var extra skönt att få välja att snurra schalen om halsen och ta på en tjocktröja, för att frampå dagen kunna lätta på klädseln!
Vi lämnar olika avtryck helt enkelt.Maken mötte en fin soluppgång igår, och jag mötte Guldlock!??Någon var och gjorde sitt på pottan på eget initiativ och kröp sedan ner och mös (nej, det var inte i morse!)Någon skulle prova lerpölen med missbedömde dess halhet...! Och jag tror inte den minsta insett att det var ett godishalsband hon krängt över huvudet!
När jag vaknade i morse var hela världen emot mig. Inte blev det bättre av att den minsta började greja vid halv sex, och sedan fortsatte. När jag till sist kom in från lagården hade hon däckat i brorsans famn där i soffa, efter att ha försett sig med ett par frallor från köksbordet. Fördel att hon slutat gnaga rakt genom påsen i alla fall.
Fördelen med att vakna fel är att det inte kan bli mycket värre! Och det har blivit bättre! Ett par missförstånd är utredda, skörden börjar se lovande ut. Om det fortsätter i samma takt börjar det rent av se bra ut! När Fiaten plötsligt vägrar starta är det bra med en Navara! Hur kunde jag vänta så länge med batteribytet?! Man får inte fundera på mycket annat när man ska ta sig in i hägnet!

Precis hemma efter en stunds kvällspress och strängning ringde slaktbilen! Denna välsignade slaktbil! Djur iväg! Pengar till kontot och en krympande räkningshög!
Fy fan vad jag tänker sova gott i natt om bara barnen gör det. Kanske jag borde sluta springa naken runt flaggstången först, men jag tror ni fattar känslan!?
Tog fram fika till oss nu, men noll respons från maken. Det var väl något naturprogram på TV som var "intressant". (Han är helt väck!) Han får väl fika framåt natten när han vaknar till igen!
God natt



Älgjakt och nygamla sängar

Bondefamiljen 2018Posted by Åsa Tue, October 09, 2018 22:18:10

Även om den lilla skruttan sussade sött i sin säng efter några lyckade rymningsförsök frestade friheten extra framåt tretiden då vi vaknade av ett rejält brak och ett illvrål. Där på golvet i mörkret låg hon. I fallet ner provade hon hörnan på mitt sängbord så ett saftigt jack var uppslaget i huvudet. Det blöder rätt bra! Och ont som det säkert gjorde gav hon hals i nära på två minuter innan hon upptäckte katten som kunde jagas. För egen del blev det en extra stund i soffan sen blödningen stannat någorlunda, och uppsikt på den lilla.

Kl. 3:25. Om ungen inte är still tillräckligt länge för att hålla tryck får man nyttja ett pannband så länge det är accepterat.

Inte kom hon till ro när vi väl skulle lägga oss igen, och då hon lärt sig klättra upp i min säng via sängbordet var det mycket spring. Tills madrassen lyftes ur spjälsängen och hamnade på golvet. Då slocknade hon som en stock.

Hade en söndag med lite småfix. En wire sattes i taket vid stugans sängar och därpå hängdes filtar. Nu är således "kojorna" kompletta.

Kattlådorna fick sin årliga helsanering och maken åkte på sin årliga älgmiddag som uppstart. Hemma bjöds di gamle in på kvällsmat och resesängen sattes upp till den lilla. Dryga decimetern högre sidor på den, så nu skulle hon väl bli där. Och det gjorde hon. Den natten.

Igår körde jag och drängen djur igen. De nya sinkorna kördes ner till andra gården och ett gäng av kor och kalvar togs med tillbaka hem. Enda gänget med blandade kavlar, de yngsta, så blev till att backa intill lagården och börja sortera. Korna ut. Tjurarna till de andra tjurarna och småkvigorna fick bindas in i brist på bättre förvaring. Inom ett år fyller EN upp hela drivgången! Det var nog inte så här nån av oss tänkte det...!? Kanske ett alternativ till platsbristen - duobås!?

Den lilla av dessa två små kvigor tyckte dock att det var dags att "tänka utanför boxen" så hon skuttade helt sonika rakt genom och ut på foderbordet. Ena hållet går bra, men inte tillbaka. Däremot gjorde hon hela dagen för ett antal tjurar på andra sidan foderbordet som fick en flicksnärta att sniffa på, tills jag tog med henne på en ny promenad runt lagården. Bindslet kortades och hon står nu ungefär där hon borde.

Småkillarna där ute blev många, sexton stycken. I väntan på slaktbilen som ska göra plats inne får de gå där, så "boxen" utökades, ströddes extra och en foderhäck sattes på plats då det börjar bli mycket foder att bära.

När man börjar plocka tegelsten på foderbordet inser man vilken tur man haft med pressen... Efter djurvaktsuppdraget åkte jag direkt bort och flyttade hemmadjuren. Hög tid, verkar 172, mitt i bild, att tycka.Maken var på jakt och även om mina kor höll sig lugna hade ett par hästar i samma by flyttat på sig. Två kvigor skjutna, och det var inte mina, som tur var. Och plötsligt kom den mest puckade kommentaren på länge; "Kan du hämta flickorna? Jag är i skogen!" -Jaha! Jag trodde man brukade jaga älg på stora boulevarden... Men men, det är ju min tanke. Välkommen hem till Wild West.

När de stora barnen fick sin sagostund i soffan på kvällen hördes plötsligt en svag duns och den lilla kom tassandes. Hur f*n gjorde hon?! Madrassen ner på golvet och packa ihop sängen. Sen var det spring! Oj, så kul det var. Tyckte hon. Men inte att bara dyka upp, utan först samla ihop filt, tre gosar, tio nappar. Tappa hälften, lägga ner och börja samla igen. Resa sig och tappa nåt...

Hejdå, du gamla fina spjälsäng! Vi ses till barnbarnen, så ladda för fjärde generationen.

Jag tog en snabbis till di gamle och hämtade svärfars växasäng från trettiotalet. Även om eluttagen sägs vara idiotsäkra nu för tiden vill jag inte ha den där pillegrisen närmre än nödvändigt.

Idag revs stängsel i norr. Kan meddela att jag hade lite problem en sväng - sjön har stigit och den låg inte stilla idag. Knappt jag fick upp mina stolpar ute i vattnet!

Fick hämta flickorna även idag. Alla tre barn verkar tycka det var väldigt spännande med den "nya" sängen som kom på plats under min frukosttid.

Jakten idag hade varit tillräckligt spännande för att bara olovliga djur visat sig, och en av hundarna återfanns på föräldragården hos mina kvigor. Enligt utsago ingen skjuten...

Slutligen kan man önska att man träffar någon, och på noll tid är Du med den. Det är en rätt go känsla. När man från ingenstans kan prata om stort och smått och allt däremellan. Det händer några gånger i livet, tror min förra gång var i USA hos besök hos en av makens sysslingar. Nu gäller det bara att förvalta det också. Oavsett vad titeln blir framöver. Man kanske blir stämplad som "en knepig jävel", Komandora eller alldeles, alldeles underbar;P



« PreviousNext »