En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Grönbete i november!?

Bondelivet 2018Posted by Åsa Fri, November 02, 2018 21:55:26

Tisdagsförmiddagen inleddes med djurhämtning och nästan klar där kom ett larm om en tjur på vift... Drängen hem med traktor och jag förbi hemmet och vidare för att ta reda på min tjurusling. Noll i ström... (Sveriges bästa bonde var det!)

Vilken hiskelig drös kalvar det blev! När längtan efter dottern blivit för stark...Svart till vardags...!

Men ingen tid att spilla på strömjakt med en drös djur på kärran. Delade av dem och stack sedan direkt tillbaka norrut och letade reda på min strömtjuv - ett troligt snöras hade slagit ner min eltråd på ett gammalt fårnät. Rejäl skjuts i det sen! Bra!

Iväg hemåt för en ovanlig lunch och sedan iväg till min sinkogrupp och rev stänge i deras gamla hage. Hem till total kalabalik - två barn rykt ihop om pärlplattorna och en pappa fått frispel på dem. Kändes rätt bra att direkt efter maten åka iväg som försökskanin på akupressur och låta den äkta hälften reda ut situationen hemma.Tomtarna på loftets frigörelse eller dammexplosion från silon?! Mobilt bredband var det ja! Men ack, var hamnar det? Livat i holken! Bowling, krypande fotboll, teater med en prinsessa, en häst och en galning (avgör rollfördelningen själva!) disk och matlagning. Samtidigt. Jag är så otroligt tacksam för våra nu mer än elva kvadratmeter kök! När lugnet väl lagt sig och positioner är intagna.

Onsdag skulle vara en puskig dag och var så också. Jag hade tänkt att åka en sväng till stan och även Lantmännen, men vid kraftfoderrundan på morgonen gick samma förb--- tjur ute under ekarna. Rakt och fint mellan trådarna klev han in, och då är det bra ström i skiten. Hägnade in en planerad åker till dem nu när snön är borta, och drog en extra tredjetråd mot ekarna (och ännu, peppa peppa!) Kanske slår den på näsan, och inte vadderas av den ulliga pälsen.

Kom iväg sent, men kom iväg. In på Lantmännen och gjorde som vanligt - lastade bilen full och gick sedan in och meddelade vad jag tagit. En ny tjej i kassan så bad henne sätta upp det på mitt kundnummer, men kolla så det gick in på mig, är lite osäker på det. "NEJ!" tjoade chefen som dök upp bakom, och vände sig till mig: "Det där är ju ditt gamla kundklubbsnummer, du är ju föreningsmedlem! Brukar du handla på det gamla?!" - Ingen aning! Brukar liksom inte ens presentera mig här inne! Tog bilen till jobbet igår... Men jag gick hem!

Efter lite plock inne masade jag mig upp till ett torp i skogen som skulle stängslas in, och där var mer trafik än vad det brukar vara utanför samhället! Fyra bilar där i skogen, och mer folk som avlöste. Både risplockare, snöpinnesättare (så nu har vi såna längs vår väg, Hans!;P) och slutligen en skotarförare. Men det tackar jag för, för då fick jag första tjing i hur de tänkt köra och lägga virket. Kan anpassa mitt stängsel där efter! Vägen till d(EN)na kvinnas hjärta går över ett vattenfyllt dike. Ingen vattenkörning! Får man lov att bli så fjantigt lycklig av nåt sånt?!

Idag var det hemmadag för maken, så han tassade ut och körde svetsen ett varv i lagården. Efter frukost skulle vi köra djur, och jag känner att jag valt att spara rätt djur! Drängen backade bakom lagården med kärra, jag öppnade till kogatan och ropade på korna som var längst bort på markerna. De kom som skott, upp på gatan och jag fick köra en version av rugby för att komma mellan dem och kunna stänga bakom. Givetvis stod en ko ett par meter ut i hagen, så bad henne stiga fram, vilket hon gjorde och jag spände upp trådarna. Tog ner en grind på var sida för att täta, och öppnade sedan kärran. Var väl knappt jag hann bakom korna innan drygt halva gänget var uppe. Snabbt fram och stängde och där kom maken genom lagården för att hjälpa till. Men han fick hjälpa till att schasa bort de kor som tyckte sig få plats ändå. Vilken besvikelse att inte få följa med! Även om vi ibland kör för många djur på lasset (kan erkännas!) så är det stört omöjligt att tröka in sexton stora kor i kärran. Stört omöjligt.

Upp med första lasset till skogstorpet och hem för de sista sju. Ungefär samma lastning där, så snabbt upp med dem också, till deras stora glädje!? Sen var det slaktkorna kvar då... Det känns helt okej att de ska på just slakt... Nä, de var väl inte särskilt svårlastade, men ett jädra levande när den med störst horn ska bevisa sin pondus. Kossan inifrån föstes upp på lasset också och iväg med dem till de andra slaktkorna på andra gården. När även tallarna i diket är slut får man försöka dryga ut födan med mask eller nåt sånt. Kände mig rätt uttittad en sväng. Lär inte gå arbetslös nästa vecka, om man säger så

Måtte jag bara få bli av med dem snart också så jag slipper slösa massa foder på slaktfärdiga djur! Nog att jag bara drog till med en siffra när jag anmälde dem i januari, vilket resulterade i "trettio djur" vecka 42, och då var det "bara" styvt hälften som gick iväg. Har tjugotre till!
Hemma igen släpptes kvigkalvarna ut. Fyra inifrån lagården som tyckte det var riktigt high tech att få springa runt igen, och de tjugoen från uteboxen. Snacka om att det blev en bra skock småflickor runt foderhäcken. Inte varje andra november man släpper iväg 45 djur på "grönbete". Låt det hålla i sig! Och låt småflickorna, och alla andra, hålla sig i skinnet på rätt sida stängslet! Ny rollbesättning idag!

Imorgon blir det nya utmaningar - lillhönan ska med pappa på jakt! Hur ska det gå till?! Det är nog spännande den första kvarten, tills älgarna möjligtvis inte följer hennes tankegång...!

Trevlig helg hörrni!



Sveriges Bästa Bonde!?

Bondelivet 2018Posted by Åsa Mon, October 29, 2018 21:20:46

Jag har varit väck i natt! Så väck att jag inte reagerat när maken vaknade i soffan och kröp ner, eller någon av de tre gånger den lilla stått jämte pottan och skrikit för besöksdags.

Dagis för flickorna och fritids för sonen, sen hem och svida om till arbetskläderna. Och halvvägs genom tvättstugan ringde det: "Dina kossor står så fint vid min postlåda...!"

H-vete. Tjurarna är på vift. Aja, på med kläderna och prioritera om dagen. Foder i bilen och precis när jag lagt i backen dundrade flistuggen förbi. Shit. Skräm inte upp mina djur nu, hörru.
Men inte. Flisar'n svängde av innan och jag mötte upp mina småkillar enligt utsago. De sprang efter bilen en bit, innan de vek av och var på väg till en trädgård, så jag fick avstyra dem och så gick vi tillbaka hem till hagen. "Kom alla mina små kycklingar! 1-2-3-4-5-6-7-8---". Åtta?! Åter ett samtal till larmcentralen som nu lämnat sovrummet för köket, och spanat in de sista två killarna bakom grannens uthus. Så en promenix dit också och släppa in eftersläntarna
.

Inte nog med att snön i lördags ställde till det. Nu har det även regnat underkylt som byggt på trådarna till oigenkännlighet och noll strömförsel. Och till råga på allt har det rasat från träden! Över stängena.

Ringde på drängen, som nu även hade utfodrat i lagården då jag "aldrig kom tillbaka" och han kom upp med en bal till killarna. Så de får lite annat att tänka på. Har en åker som ska stängslas in till dem, men vad hjälper det så länge det är snö?

I nästa by kom kvigorna i galopp när de såg bilen, så kan nog inte klassa dem som älgar längre! Som tur var hann de få stopp på sig innan stängslet!

Frukosten blev försenad av någon anledning och efter den var det dags att masa sig ut för att ta in och sortera de där sexton tjurarna som nu får plats inne. Och sedan hämtades kor och kvigkalvar över vägen för delning. Vilket gick så smidigt att vi inte hann fatta vad som hände! Bara den liiiilla detaljen att alla kor hamnade där kalvarna skulle stängas in. Tretton av sexton i alla fall. Så de sista tre korna och kalvarna föstes in i en hage, korna jagades ut ur uteboxen, och bort från foderhäcken till deras stora förtret, och ut till sin hage. Kalvarna och de sista tre korna släpptes upp och föstes in. Sen var det nästan klart. En ströbale till dem, och några famnar halm till korna så är det bra skrik på gården igen. Morgondagen är tänkt till att hämta och dela de sista fem plus fem, så det blir färdigt någon gång med detta vrålande. Det är ju en sanitär olägenhet för hela socknen!

Men åter till rubriken;

Ja... Vad säger man?! Vilken hejarklack jag verkar ha! Jag måste säga att jag skrattat mer än en gång idag. "Du måste vara Sveriges bästa bonde" fick jag kommenterat till mitt inlägg på instagram. Där tjurarna promenerar på byavägen. Nästan innan jag hann publicera det faktiskt! Inte för att jag är ute efter nåt "instagram-perfekt liv" som en del verkar jaga, utan mer vardag och ögonblick... Faktum är att jag trodde "den bästa" hade ordning på sina djur!! Vilken gång i ordningen är jag på promenad med dessa eländen?! Jag har vanan inne så att säga! (Skulle nog snarare kunna kvala in i nån TV-såpa gällande Sveriges sämsta bonde i detta avseende! Eller en stängslingskurs:D)

Men det har fortsatt under dagen. Ja, inte oplanerat vandrande med djur, utan "hyllningarna": "Jag tycker du är ett föredöme för alla som vill kalla sig bonde. Älskar ditt sätt att handskas med djuren." "Fina djur" "Följer dig trognare än en skock gässlingar" "Att vara så cool att du fotar visar att du har koll"... Ja, keep it on! Jag är inte sämre än att erkänna att det är kul att höra det. Det stärker mig. Jag är trots allt bara människa.

Men visst! Jag sorterar ut icke-sociala djur rätt omgående. Alla behöver inte sitta i knäet, men det är kul om de inte springer iväg. Varken från mig eller andra! Och trots att jag fick ett "beklagande" när jag berättade om den där sträva tungkyssen jag fick på kinden när jag väl samlat ihop tjurarna i morse - det är inte värre än skäggstubb!

Först som sist är det smidigast om djuren håller sig där de ska vara. Bor man på en levande landsbygd får man dock räkna med risken att få besök på nära håll av det ena eller andra. "Hit men inte längre" funkar inte så bra alltid. Och ska markerna skötas så ska de!
Fikadags och sängen!
God natt



Alla dessa gubbar!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Thu, October 25, 2018 11:17:13

Morgonfrost på Navaran. Naturens eget konstverk. Ser nån "manga-ansiktet" som maken hittade?

Igår var en konstig dag. På många plan.

Plan, var det... Jag hade en, men den gick i sedvanlig ordning i stöpet... Jag hade tänkt göra klart till mina kor i campingbyn, men plötsligt kom ett samtal "Jag har stängt in dina kvigor på litet område. När kommer du?!" - Jaha, var ska jag göra av dem då?!!

Drängen var och uppvaktade den älskade Morfarsgubben som slog över på åttio-strecket, så kvigtidshämtning blev "eftermiddag".

Sen snodde det ihop sig i huvudet för mig. Tänkte att jag nog får en blackout;

Har vid tidigare tillfällen hyllat gubbarna i bygden. Jag gillar dem och de flesta verkar gilla mig. Eller så låtsas de bra! Så till den grad att jag sedan ett tag tillbaka har diagnostiserat mig själv som "Gubbsjuk". Det är liksom svårt att låta bli. Goa gubbar, nån hård kram ibland, eventuellt nåt tjuvnyp ibland och en allmänt hjärtlig jargong.
Men till nästan-blackouten: Jag går och stängslar, kanske inte den mest effektiva sådan, men kontakt och relationer är viktigt ibland, sägs det; Ringer och pratar med Morfar. Ringer drängen. Drängen ringer. Jag instagram-chattar med en "gubbe på 38" - en bonde jag tillbringat många och långa stunder med på detta vis, pratat i telefon med i åtskilliga timmar och aldrig träffat! Jag sms-chattar med en annan gubbe. Plötsligt går det in ännu ett sms från en annan man som matat fiskarna kl 06:10 och sett att mitt elstängselaggregat blinkade rött - Detta är livet på landet när det är som bäst! Sommarskötaren ringer gällande kvigorna. Jag ringer drängen och mitt i allt ringer det till mig: "Gubben här!"

Vafan vilken gubbe då???!!!?? Tornado i huvudet, jovisst kände jag igen rösten! (Inte bara fördelar med bluetooth-kopplade hörlurar...) Och inser att det är MIN gubbe. Min make! Ah, sorry på den. Lite disträ bara! Ge mig några sekunder. Tyckte det gick fruktansvärt trögt att rulla upp tråden...

Ståendes hos kviggubben senare, i väntan på drängen ringde frun. - Middag. - Hinner inte! - Middag. Nu!

Jag kunde ju bara inte motstå att hojta i luren att han står o pratar med en flicksnärta. - Jag ska inte störa! följt av ett klick! (Ohps, kanske får henne efter mig - också. Nya öknamnet blir Home wrecker.

Kvigorna upp och en uppmaning till gubben att gå och äta, maten är kall. "Ja, det är bra för då kan jag äta snabbt. 'En vän' brukar säga att heta kvinnor och kallt kaffe har sparat mycket tid!" (Drängen hade lite svårt att hålla masken där!)

Jag före norröver och sprang över stänget. Kvigorna släpptes och som grädde på moset stannade jag och pratade med Prästabonnen där han gick och stängslade. (Råkar maken vara den svartsjuka typen ligger jag illa till! Hurdan är han, ni som levt längre med honom än mig? Jag får inget vettigt ur honom! Tips på hur man lyckas mottages gärna?!)

Ett snabbpass i lagården och micromiddag i öde hus innan jag åkte iväg på uppdrag. Vanligtvis träffar jag inte fruarna, då det sällan är de som är ute på gårdarna, men en har uttryckt en önskan om att jag ska försöka öva upp lite "gumsjuka" också och utmaningen är antagen. Blev en skogspromenad i skymningen före hemfärd och sagoläsning med barnen.

Mellan lagård och middag hämtade jag in posten bara för att dimpa ner på toastolen och ha världens beslutsångest. Lipa, äta, spy? Det är jobbigt att äta om man lipar. Det är onödigt att äta om man tänker spy upp det. Och det är svårt att spy om man inte ätit! Orsaken?! Utmattning och lättnad. Avräkning på tjurarna. En bra avräkning. Med en diff på nittiosju kilo på lättast och tyngst, på arton styck, så det tycker jag är helt okej. Nästa brev: Delutbetalning av EU-stöd för 2018 = Banklånet löst och ändå pengar över.

Ja, det var ju bara att starta en ny chatt med bonden. Har man gråtit och spytt ihop sen i mars kan man allt glädjas lite också. Slutade med asgarv från två håll, klubbildande och ett förslag till Gård- och Djurhälsan; "kurs i hur utmattade bönder håller gnistan uppe i det egna avelsarbetet". (ja herrgu', man har inte roligare än man gör sig!) Han hade också fått lite lön, så vi var nog båda rätt lätta i humöret. En flaska bubbel, tidig nattning av barn och däcka i varsin ände av soffan, var den gemensamma uppmaningen. Hur det gick för dem vet jag inte, men för egen del kom jag bara till "däckningen".

Så lagom smidigt att ta sig upp när Kissen insåg att jag var vid medvetande och parkerade sig längs hela rygg och rumpa. Och på andra sidan låg hon som strulade vid fyra efter två fulla sovnätter! Vilka älgar jag stötte upp längst bort i skogen mot sjön! I en väldans fart fräste de bort mot hästgården innan jag masat mig uppför backarna och fick kontakt igen. Dessa har varit borta i fem månader och kärat ner sig i gubben. Klart inte jag duger då. Nu när de fattade min avsikt går det nog lättare imorgon!

Nu ska jag tindra lite åt de svarta siffrorna på kontot och sedan gråta blod när jag betar av räkningshögen.

Men, nej, det får jag visst ta när det blir mörkt. Detta jäkla efterhängsna stängsel ska upp NU och sedan blir det strängare och press för att ta årets sista balar. Drängen är på väg ut och slå...

Ha de!

Jag kanske är lite duktig trots allt

Bondelivet 2018Posted by Åsa Tue, October 23, 2018 22:03:10

Igår blev det stängsel! Korna på andra gården fick ett stort område att gå på och sedan fortsatte jag till nästa by och gick längs kanalen. Drängen samlade balar, så han fick bistå med att bärga viltfoderhäcken som mina kor rullat ner i diket under sin vistelse där.

Det var en lång kanal, tydligen, och materialet i bilen tog slut, så måste riva och fortsätta en annan dag - läs i morgon. Nån har större fötter än mig!

Idag skulle det vara blött och blåsigt, och har så varit. Släppte hemmadjuren över trädgården så jag eventuellt kan vistas i närheten av fönsterna när jag är inomhus. Så länge det varar...
Ställde i ordning och riggade kreatursvågen inför balvägning. Och när jag ändå hade lite inspiration slängde jag på en fångstgrind på vågen också. Undra på att jag både tycker de är tunga och att jag blir trött efter att ha hävt en sex åtta stycken upp och ner på kärran vid djurlastning! Och att ryggen tar stryk... 48 kilo styck... Och det är de lätta grindarna. Vi har både större och tyngre!

Öste undan en del skit från tjurboxarna och stod med högtryckstvätten i famnen när drängen ringde: "Jag mötte 'söndagskorna' i fullt sken på väg mot brukssamhället!"

Jahapp. Plan B för dagen alltså. Iväg med bilen och lyckades lokalisera djuren halvvägs nerför backen på en stickväg. En ganska lugn och relativt social ko med sin kalv. Till vardags. De var så uppjagade att det knappt gick att få kontakt med dem! Och precis när jag lyckades ringde dagis. Varför ringer de mitt på dagen? Jo, akut sjuka eller skadade barn... Men inte; en från personalen jobbade sent och hade kört om mina kor på vägen. - De står på vägen in till nästa i personalen.

Jaha, så bra. Då är vi överens! Och precis då dök grannen upp ur skogen på häst och korna skenade vidare.

Fick stopp på dem i en trädgård och lyckades med hästgrannens hjälp fösa in dem i ett hörn av en hästhage, där de fick stå i väntan på drängen och kreaturskärran. Kossan bokstavligen sprang upp på (tryggheten i?!) kärran. Kalven fick en snabb övertalning och sen var det klart. Bara att häva upp grindarna igen. (Och tycker jag nu att de känns tunga betyder det väl inte bara på min klenhet!?) Låset var slut, jag håller med. Som tur var lyckades Mamma Mu inte slita sig helt där inne i lagården.

Medan vi stod där plingade det i min telefon. Igen. Och igen. Och igen. I mitt huvud plingade ett annat mantra. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte rådgivaren vara sen. Måtte hon inte ringa från gården...

När det var redo för hemfärd åkte luren upp och i ett sms i samlingen stod det: "Är hos dig 13.30". Tack, en dryg halvtimme kvar. Hem och dumpa kosläpet mitt på gårdplan (senare bands paret in) och skicka drängen efter ett gäng balar för vägning. Vad väger en bale? En klassisk fråga. Jodå, den knastertorra förstaskörden strax över 350 kilo i snitt. Den inte lika knastertorra andraskörden ungefär 800 kilo.

Precis lyft av den sista balen från vågen, gett småpojkarna en i häcken och rullat ut en ströbal hos dem (där det halvvägs i en balvältning sa knick-knick-knick i ryggen - jippie!---) så rullade en okänd bil in - foderrådgivaren.

Genomgång av gården och dess förutsättningar. Fika för henne och nån form av lunch för mig. En sväng ute i bygden för att titta på djuren. Hon hade gott om tid på väg till Elmia och verkade nyfiken, så spanade landet runt. Hon från marken och jag från det blå. För det var dit hon skickade mig;

Så duktig jag är! Så klok jag är som tänkt igenom situationen som blivit efter detta året. Så fina djur. Så lugna djur! - Det är inte ofta en främling kan stå och prata i lagården och tjurarna ligger kvar utan ett ljud! - Så tillgivna djur som verkligen kommer fram. Och oh, vilken fin tjur jag hade i hägnet. För att inte tala om hur bra betat det var. Och vad bra med Hereford som verkligen klarar dessa marker. Precis lagom hull på nästan hela drösen. Och vilka bra slaktvikter vid en bra ålder! Osv.

Ja... Jag kanske är lite duktig, trots allt.
Jag har sagt det innan och kommer säga det igen: Det är så j*******vla kul att det kommer såna kommentarer utifrån. Från såna som jobbar med det. Som ser "allt" och som ändå berättar hur de upplever det. Som kliver ur bilen med "Jag har världens bästa jobb som får åka runt så här och titta!" I och för sig lever ju en sån på just bönder, så de kanske inte ska såga för mycket!;P

Men vad hjälper det när man faktiskt (!!!!!) fick sova nära åtta timmar ostört i natt? När kroppen insåg hur mycket mer den behöver och man hela tiden kämpar mot tröttheten, stressen och illamåendet som står långt upp i halsen? Rådgivaren, liksom så många andra - även jag, till andra - tryckte också på de korta stundernas värdefulla vila. Och jag försöker... Blir bara kroniskt motarbetad känns det som.

Fick ett tips om krossad tomat, så har burkar av det i ugnen nu. Återstår bara de gröna - vad gör man med dem?

Blommig falukorv har man ju hört. Likväl som tomatblomma. Men blommig tomat?!

God natt

"Lite mindre" är INTE samma sak som "små"

Bondelivet 2018Posted by Åsa Wed, October 17, 2018 11:58:51

Gårdagens soluppgång.

För ett tag sedan satte jag ribban; jag behöver (i minsta laget, men situationen borde kunna räddas) 250 balar andraskörd. Får jag 300 börjar jag vara nöjd. Vid 350 börjar jag kunna slappna av och allt däröver är en bonus. Sällskap på åkern! "Kör lugnt, får man ofta höra! - Ingen risk för annat när framkomsten hänger på håret!

Vi har kört på rätt bra sista veckan, sånt här väder i oktober kommer inte igen! I runda slängar har jag pressat strax över hälften. Vi närmar oss 200-sträcket i balantal... Bara det att jag kunde pressa 39 balar i söndag på ren nåd. Sådant som markägaren inte skulle ha och rätt och slätt köra av med betesputsen. Och ytterligare cirka sex hektar ska få smaka på krossen, då arrendatorn där är nöjd med sin mängd, och inte ska bry sig om mer! Skickade in foder på analys. Fick tillbaka att de fått in för lite. Bad Mormor om ytterligare 150 gram från grannens lada - tror jag fick så det räckte! Nästa problem var att få in tre styck fyllda femliterspåsar i kuvert... En Hemköp-kasse fick erbjuda sin hjälp! Och man brukar komma längst med ärlighet. Alltid roar/retar det nån.

Det har varit en väldigt känslosam vecka; I takt med att hektaren slås av och tas om hand har den inre stressen som man burit på sedan i maj, börjat lätta.

Mer eller mindre frivilligt har en del mörkt bagage plockats fram i ljuset, gamla lik har stötts och nötts och stuvats tillbaka på samma, eller en ny, plats. Mer finns att vädra, det ska inte göras för ofta eller i för stora doser, men det blir så fruktansvärt unket om det hålls inne för länge.

Sen slogs jag av häpnad en dag! Det är inte var dag man stöter på nytt folk som tar i hand och ungefär hälsar med: "Hej, jag heter Blablabla. Är du nöjd med din man? Är han snäll vid dig och är ni ihop för att ni vill, eller vågar du inte annat?!" WOW! Just där och då blev jag nog mest full i skratt, men senare när chocken mattades började ju grunnet komma; En sån fråga bör (väl?!) ha sin förklaring i nåt iakttagelse? En känsla? En antydan?!

Jag ifrågasatte det, och fick till svar ungefär att "bättre att fråga än att en dag inse att det är för sent!" Sant! - Men?! Och helt ärligt?! Hade jag slängt mig om halsen och beklagat min nöd bara så där OM det hade varit ett helvete hemma?! Eller ja, det är det ju ibland med inte på det sättet av de anledningarna. (Ni som känner oss/mig/maken vet mer än väl att om någon i vår familj har ett hett temperament så är det jag. Och, även om han aldrig skulle erkänna det, så tror jag att vi vill strypa den andre mer än en gång i veckan!

Vederbörande frågeställare har (tror jag) aldrig givits chansen att spana i mina bara ben - vilket ledde till en liknande fråga från en pensionär jag gick hos den sommaren jag arbetade i hemtjänsten.

Nä, det stör mig inte egentligen. Tvärtom roar omtanken mig. Man kanske ska gå på fest, presentera sig och ställa frågan "för säkerhets skull"?! Man lär ju bli ihågkommen! Tål att tänkas på.

Ibland börjar jag dock misstänka att jag har någon form av inbyggt självskadebeteende. Eller är jag bara klumpig. Eller har otur!;
Det går inte en vecka utan att jag krockar med trappsteget in i traktorn. Ofta mitt på smalbenet, precis där stövelskaftet slutar. Fästet till gasdämparen i traktordörren rök en dag i helgen. Dörren som bokstavligen flyger upp lika bokstavligen flög tillbaka när jag var halvvägs in vilket resulterade i en arm i råttfälla... En lätt svullnad, några små skrapsår och en jäkla ömhet blev resultatet. Vid en omträdning av nät i pressen slant foten iväg och ner på den rullande imatningsvalsen med resultat att jag stöp neråt, inte många centimeter, men det finns många vassa hörn halvvägs in i pressen. Om revbenen fick sig en törn eller om det är skinnet som stramar, vet jag inte. Att det träffade preciiiiis där maken alltid nyper till lite extra på väg ur en kram, vet jag däremot. Det har vi provat. Antingen får vi sluta kramas, eller inte sluta alls, så är det problemet ur världen.

Mitt högra lår, blåflammigt på tre kvadratdecimeter, kan ha uppkommit vid Grov-utfodring. Eller så har jag krockat med nåt och jag hela tiden stöter i kärran på just det stället...!? Osv osv. (Det måste vara lättare att bo i stan - där ursäkterna kan begränsas till "trappan" eller "dörrkarmen".)

Igår var det lagom att köra iväg med drängen, starta slåtterkross och strängare för att få samtalet från den välsignade slaktbilen. "Han ringer nog en timme innan" fick jag som besked, följt av chaufförrens är-hos-dig-om-ca-tjugo-minuter.

Försökte flirta mig till att han skulle tömma lagården på stora tjurar. Hans kommentar?! "- Vet du hur stora dina tjurar brukar vara?!!!!" Försökte hävda att de blir mindre och mindre längre in. Han tittade. Tittade lite till. Tittade på mig och sa "Är det dessa du kallar små?!" - Nä, men lite mindre! (700kg eller 650kr, det är mindre!) Kan de inte köra med ett lager på toppen liksom? Hänga några i taket eller så!?...

Det lättade rejält i lagården i alla fall. Så till den grad att jag kan gå plus minus noll med småkillarna jag har ute. (Perfekt, tänkte jag. Tjurkalvarna är ur vägen! - Tills jag kom på de ytterligare tio hos Morfar...) En önskan ligger i en tvätt och några mindre reparationer nu när det är tomt, men får väl se om det hinns med.

Hög tid att hämta hem lite kreatur från vischan. Men de får banne mig äta dagg till jag kört färdigt skörden! Eller tills det börjar regna.

På väg till hönorna igår slängde jag en blick mot sjön. Avslutade hönseriet snabbt och smet omärkt ner till en sten på sjökanten. Några minuter, fem, tio eller femton, med mig själv. Fågelkvitter, korpkrax, nån bil då och då på vägen på andra sidan, en motorsåg likaså. Och knott! Vad fan gör de framme sextonde oktober?!!?? Detta störande moment försvann inte, det gjorde däremot crossåkarna i skogen så det blev lugnt.

Sen var det dags för middag. Nattning av barn och precis när maken skulle åka efter älgkött från dagens styckning, knackade det på dörren och utanför stod hemleverans av köttet, "när han ändå var ute och körde". Fem minuter senare hade maken varit på väg utan att kunna hitta sin tilldelning i kylrummet! Kvällens planer förflyttades från planeringen till köksbordet och samtal, sen följde lite kvalitetstid för endast de vuxna i huset sen även den minsta äntligen gett upp - älgköttspaketering. En av de bästa stunderna på dagen, Soffa, fika, lugn och katten i knät!

Idag är det onsdag. Maken är med sonen för sprutor och får rodda livet själv även idag. Med middag, hämtning, simskola och kvällsaktivitet. Jag erkänner att jag ibland sätter jobbet före familjen. Döm mig därefter. Lyxade till det och tvättade min keps, för första gången på... skitlänge! Den blev jättemörk på utsidan, och jätteljus på insidan! Häftigt värre! Eko i lagården imorse.

Innan jag går ut och lastar plast i magasinen på pressen inför dagens arbete kanske jag borde tydliggöra vissa saker: Maken är ingen hustrumisshandlare, och jag är ingen mördare!

Ha en bra dag!



Ångest. Till ingen nytta!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Sat, October 06, 2018 22:50:32

Vissa dagar det jobbigare än andra att ta sig ur sängen!
Tisdagen spenderades som en födelsedag sig bör(?) - på Länssjukhuset med sonen för hans första allergispruta. Inga större reaktioner, och absolut inga allvarliga, så efter en och en halv timme där, med massa kvalitetstid för spel utan störande småsyskon. En riktigt lyxfika på Ikea och lite ärenden avklarade efter det.

Onsdagen sedan - Tio år med gubben. Den jag aldrig hade drömt om att behålla. Han var inte min typ och alldeles för gammal. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig! Vi firade den dagen genom att inte träffas!;

Direkt efter lagård och frukost kopplade jag pressen och styrde norröver till Morfar. Lite läskigt att jag aldrig tänkt på en väg, trots att jag bott och vistats i området i många år av mitt liv.

Jag kom in utan bekymmer. Morfar öste ut och jag matade pressen. Tre balar på en styv timme, sen var det dags för middag hos Mormor. Och tillbaka till ladan. Det var tyvärr som så att det blev tyngre och tyngre i takt med att vi kom längre in - längre väg ut, mer armerat hö. Granngubben kom och hjälpte till. Gick som hejsan. Skuttade in i traktorn och nätade balen, och släppte ut den. Och den kom av oförklarlig anledning i det där mellanläget - råttfällan när lyftvaggan springer före balen, faller tillbaka och klämmer fast balen tillbaka mot kammaren. Och enda vägen därifrån (vad jag vet - vet någon annan så meddela gärna!) är att montera ner balen i beståndsdelar. Och det är många delar, vill jag lova. Och en bale är aldrig så välpressad som i dessa tillfällen!

Så istället för att mata på fick vi snällt ligga där och ösa överdjävligt hö i två timmar innan vi kom vidare. Någonstans på mitten fick jag en fråga från granngubben; Är du tjurig?! (ohps, började jag vara så otrevlig...?!) - Du verkar ju inte ge dig! - Klartext: Ctrl+Z funkar inte i detta läge! Inte heller shift+Delete. Jag har provat!

Nä... Men hur frestande det än är att spy på skiten och sätta sig bakom lagårdsknuten och lipa, är det lik förbannat samma situation att återkomma till - för det lär inte lösa sig självt. Han och jag låg där och roade oss, medan Morfar kröp in i ladan igen och öste fram - man ska ju inte ge sig! Skickade hem honom efter kaffet sen.

Men men. Sinkade i två timmar och åtta pressade balar, med ett slutresultat på sju, hade Morfar rätt om att det var fler än tre liggandes löst i ladan. Granngubben gick hem till sitt - fick nån allergisk reaktion (han sa i och för sig att han var allergisk mot arbete) och fick boka om sin resa ett dygn.

Sista minuterna var jag väldigt orolig för Morfar. Gubben är ingen ungdom längre, fyller snarare åttio om ett par veckor. Och att ösa hö en heldag är kanske ingen vidare syssla för dessa. (Sa både till honom och Mormor att han hellre skulle ta en dödlig hjärtinfarkt än att veta att jag öste hö själv, och han var benägen att hålla med "Nej, det hade ju aldrig gått!") Vi kom således i ett moment 22; Jag övervägde att följa med honom hem tills Mormor kommit från sitt (Ja, orolig var jag för han mådde sannerligen inte bra där på slutet. Munskyddet jag tvingade på slet han av efter fem minuter så han "kunde andas" och ju längre ner på logen - ju dammigare.) Jag vägrade i alla fall att låta honom gå på den gamla vägen de hundra meterna ut, med färska stubbar och ojämnheter i mörkret, och han i sin tur vägrade lämna området förrän jag tagit mig ut från samme väg med mitt stora ekipage.

Till sist lämnade jag av honom på grusvägen och gick tillbaka, så han, sittandes i bilen kunde se att jag kom ut i ett stycke. Jag stod ute hela dagen! Hur såg de där inne ut? Och hur såg de ut på insidan?!

Hem genom mörkret och vid sista kilometern ringde jag honom, men då var det "ingen fara". Då lät han dessutom som vanligt, förutom tröttheten. För egen del var det snabbt genom duschen och sedan knallfall i soffan. Fika och sängen. För att citera Morfar torsdag morgon (vid nästa samtal): "Jag somnade betydligt tidigare än vanligt och vaknade betydligt senare än vanligt!"

De till vardags ömma armbågarna och handleden var sannerligen inte bättre än vanligt, men bara man kommer igång så brukar det gå bra! Eller rättare sagt gjorde jag inte mycket alls den dagen. Hade krupit ner med katten och boken när det plingade på dörren och jag (numer IT-tekniker - oh honey, don't make me laugh...!!) hjälpte en med mobilen. Lagom tillbaka i position med Selma på magen ringde mobilen. Sen var det liksom bara att pallra sig upp.

När lugnet lagt sig en torsdagskväll.Igår kördes de två korna från norr ut till campingbyn och sinkogänget där. Nytt bete serverades och det var säkerligen uppskattat. Vidare styrde vi nosen långt iväg och hämtade hem tolv djur. Kor och kalvar.

Någon verkar haft goda vänner...

Detta gav upphov till en märklig känsla; Jag kör iväg djur varje vår. Till folk som har mitt fulla förtroende. Dessa fixar stängsel, tillsyn och vatten. Från maj till oktober. Skulle något tillstöta eller avvika kommer ett samtal. Ett antal gånger per säsong brukar jag checka av läget lite. Åka och prata med djuren och så. Detta hände väl ett par gånger i maj... Var tog sommaren vägen?! Som jag skäms! MEN det är också ganska fascinerande att jag kommer dit. Vet att djuren är långt bort i tjottahejti - många hektar att vara på. Jag ropar på dem, en gång, två gånger och Där kommer svaret. Och inom ett par minuter kommer korna i full speta, tätt följt av kalvarna.

Att korna kommer och känner igen en, är en sak. Att kalvarna kommer och står med korna, totalt coola, är en helt annan! Alltså, när vi hade fått upp dem på kärran stod fanskapen och diade! Elva djur gick upp på en femöring, och även om det var knökafullt i kärran kunde vi inte åka hela vägen en gång till för en ko, så hon fick snällt gå på! Och när hon kom, knuffades di-kossan undan, varpå kalven fick en annan spene att få tag i. En snäll ko står ju som ett ljus när hon mjölkas, så varför skulle de flytta på sig och ge plats?! Och om både kalven och kon är okej med det, känns det som ett ganska bra betyg på deras lynne.

Och oddsen att det tvunget skulle komma en timmerbil den halvtimme det stod en rad bilar på den lilla grusvägen!? Jaja, han tog först kafferast och kom sedan ut för att putta upp det sista djuret.

"Det är skittråkigt att hämta djur!"

Hemma delades gänget av. Korna ut och kalvarna "in". Tutiluren med andra ord. Idag har de fått sällskap från ännu ett gäng. Eller två, för när det första gick så bra så kändes det synd att spara på ångestgruppen - den där det plötsligt dök upp två kvigor efter en veckas vistelse i skogen och som sprungit all världens väg så fort en flytt varit på gång. Inte skytt några stängsel. Men varför mådde jag så dåligt i bilen på väg dit?! Djuren reste sig knappt när vi stängde in dem på liten yta. Och de var uppe på kärran innan vi hunnit stänga fångstgrindarna bakom dem! Dessutom skulle korna ut, kalvarna till de andra och kvigorna som bränt sina broar skulle bindas in. Kvigorna gick snällt av kärran, rakt in i behandlingsburen där de fick ett halsband och sedan marsch över ränngaller och allt, helt utan konstigheter, och började äta. Ingen notis om att jag dök in jämte och klickade i bindsle och ur rep. Helmysko. Har dessa stackare haft hemlängtan sen i början av maj!?? (Förvisso klargjorde jag ganska högt, då sommarskötaren hör dåligt, att han hade mitt ord på att få henne, via den egna älgstudsaren, om hon stack igen. Kvigan ville nog inte detta!) Nånting säger mig att lillfis varit ute olovandes.

Sandlådan. Bästa investeringen på tomten!Läggdags! Får väl se om lillskiten kommer i natt. (Inte värt att nämna att vi fått fyra lugna nätter på rad!) Två (!) gånger har maken nattat henne och lika många gånger har hon kommit gåendes ut ur rummet. Hon verkar fila på sin klättringskunskap. Houston! We got a problem!

God natt

Fy fa-an vilken kalv

Bondelivet 2018Posted by Åsa Tue, September 25, 2018 21:48:34
Ljuvligt att kunna släppa ut 1,5-åringen till sandlådan!

Tur hon fixade en skena INNAN hon rullade nerför trappan!

Efter frukosten i söndags följde barnen med drängens fru till Söndagsskolan, den lilla hamnade i vagnen och själv startade jag upp ett bullbak. En dum idé med facit i hand - hade nog haft mer behov av en extra timme på rygg! Men bullarna blev goda!

Iväg till moster för middag, maken kom hem frampå eftermiddagen, lagom inrökt och hade gjort lagården. Helt slut var vi båda, så tidig nattning, med en liten som började strula redan halv elva och fortsatte sedan större delen av natten.

Igår åkte jag norröver och stängslade. Börjar undra vad jag gjorde mer, då det känns som om jag hade fullt upp... Ja just det, tog ju en extra lång frukostrast med katten på magen!

Skulle i alla fall göra lagården, då jag blev varse att tjureländet ännu en gång lyckats tröka ut huvud med stora horn i det lilla hålet vid vattenkoppen. Tjoho. Jag skulle snart iväg...

Men bara att tömma grannboxen, och försöka tvinga ut honom. Maken tillkallades för hjälp, så han grejade en del där medan jag sprang ut fodret. När tjuren väl var loss gick han ett annat öde till mötes, där han omöjligt ska kunna krångla fast huvudet. (Men man ska aldrig säga aldrig!!!)

Så! Iväg med tid att passa var det. Gärna mat och dusch före avfärd. Och in ungefär i samma tid som man enligt planen skulle vara på plats...

Så igen! En klick smör i stekpannan, kläder av, igenom duschen, ur duschen och lagom att slänga på köttet (duschar man fort då eller har man en slö spis?!) Kläder på och sen slänga i sig maten innan familjen hunnit sätta sig och iväg. Inte på det sätt en fin, hemmaodlad entrecote ska hanteras, men ibland har nöden ingen lag. Det var för övrigt den sena söndagsmiddan som ingen orkade, varken för energi eller hungrighet, tillaga. För förtydligande. Ingen normal måndagsmiddag.

Väl i stan på möte/kurs med Gård- och Djurhälsan kom framåt slutet plötsligt ett meddelande från maken på månskenspromenad. Djuren på föräldragården gått ifrån grannen, gått upp i "vår" trädgård, fortsatt en kilometer längs vägen med fin återvuxen vall på båda sidor. Fortsatt upp på, eller längs med, den stora länsvägen och ut på åkrarna på andra sidan, med siktet inställt på vidare vandring då de blev avbrutna av maken.

Då är man extra glad för den där spannen. Och för den som stannade på vägen med varningsblinkers och ficklampa och hejdade trafiken så flocken kunde trava över igen.

Svängde inom föräldragården på hemväg, skjutsade maken till jobbarbilen som stod kvar där han snappat upp djuren och fortsatte sedan hem. På med kläder och ut med traktorn efter vattenvagn och iväg med den till korna.

Tog en stund då stödbenet rasat iväg och inte gick att låsa fast igen. Tyvärr lika illa när den skulle sättas av hos de törstiga korna. Så det tog en bra stund där också.

Hemma strax efter midnatt igen och då var det en snabbfika och tina upp från det nollgradiga och sedan nattning. Underbara morgonsol! Man "ser" verkligen projekten komma...!

Idag har jag och drängen kört djur. Tjuren Party togs hemma och släpptes till gruppen i hjorthägnet. I nästa by hämtades fem kalvar och sju kor till andra gården. Förbi hemmet och norrut till grannbyn och den grupp som stod näst i tur. Tjuren gick smidigt och stängdes in i kärran. Jag har inga större problem att jobba med ström i tråden, men kanske ändå borde byta de trasiga handtagen snart...

Sen var det den där kalven då. En ko och kalv var lugna, den andra kon lite i vimsigaste laget och hennes kalv totalt dum i huvudet. När vi väl fått in hela skocken i kärran och stängt beslutade vi att istället för att köra dem på bete i nästa by, och kanske inte få tag på kalvuslingen igen, utan köra hem istället. Kalvarna in, trodde vi. En stund såg det ut som att kalven skulle bryta nacken av sig på vägen, så som han for runt och mer var i luften än på marken. Synd att han misslyckades...

Korna släpptes ut, (och går utanför huset och skriker nu...) Stirrkalven fick snaras och dras in meter för meter, in i en box. En från boxen fick lämna sin plats och istället gå ut till utrymmet bakom pressen tillsammans med den andra kalven. När man tömmer fyraåringens byxfickor före tvätten...

... Och när man kollar över fickorna på ettåringen.

Middag som dårar, genom duschen och iväg på föräldramöte. Sen har jag kollapsat i soffan. Lite eldning i spisen. Katten halvt på, halvt jämte och datorn i knäet. Sängen lockar så lite fika innan kanske.

God natt.



Jag vet inte vart veckan tog vägen...

Bondelivet 2018Posted by Åsa Sat, September 22, 2018 22:31:17

Veckan som gått med prao har varit körigare än vanligt, dock inte orsakat enbart av den tjej som klev in på måndag morgon och fick mina hundrasjuttio centimeter att kännas pygmélikt. Det har blivit mycket stängsel. Flertalet djurflyttar och den ena kogruppen drev vi ungefär en halvkilometer genom skogen. Den dagen stod stegräknaren dessutom på över tjugoniotusen sten och ett saftigt skoskav uppstod. Tur det var en lugnare onsdag med enkom sextontusen... Slåttergubben dök upp igen!

Några fattade vitsen och gick, några fastnade i en rotvälta så jag personligen fick bogsera ut dem, eller henne, 1742, den bruna mitt i bild. Hon kunde väl låtsats vara lite rädd för mig i alla fall... Det krävdes, till praoens förvåning, inte så mycket betänketid innan merparten började klättra brant uppåt. Det var nog värt det när det öppnade upp sig.Tisdagen varvades stängsel och skogsdrivning med strängläggning som variation. Sen jag blivit ensam på eftermiddagen hämtades pressen, middag intogs och sedan ut för nästa pass och mata ut balar i sena kvällen. Mormor hade tittat förbi, då hon haft lust att baka "lite grann"! (Tack ängel!) Och när jag väl kom hem hittade jag maken på detta vis:

Lämpligt nog skulle praoen på begravning på onsdagen, och jag, maken och sonen styrde nosen norrut till Länssjukhuset;

Efter nästan tre och ett halvt års krig har de gått med på att påbörja en allergivaccination på pojken så han kanske klarar sommaren bättre med allt vad pollen och gräs säger. Dummaste kommentaren hittills var när en läkare rekommenderade att vi flyttade till ett bättre lämpat ställe - stan. Passande nog hade vi även fått kallelse till en annan tid några timmar senare, så det var lagom att ta en lunch och proviantera nya glas på Ikea. (Allvarligt, sex glas för tolv kronor?!! Knappt värt att kosta på dem disk ju!) Sköterskorna beklagade att vi fick en "heldag" hos dem, själva jublade vi då det inte kunde varit bättre. En timmes väg enkel resa så är det ju lika bra att ta allt på en gång!

När telefonen startades upp på eftermiddagen (ett informationsmöte beräknades ta ca två timmar, vi var ute efter fyrtiofem minuter!) plingade meddelandena friskt.

Ett från en halmförsäljare som meddelade att åkeriet var på väg! Ett från en lärare på gymnasieskolan som ville stämma av läget.

Insåg att vi nästan skulle klara tiden för dagishämtning, så avbokade drängens fru på det. Hon hade även middag nästan klar till oss alla när vi kom hem. (Fy vad bortskämda vi är!) Precis lagt upp mat på tallriken så stod läraren på gårdsplan. In med honom på en stol jämte bordet och äta under tiden. Make och son iväg på simskola. Jag till lagården. Drängen ut med flickorna. Sonen avsläppt hemma och maken direkt iväg på klipptid. Jag ställde i ordning balspjutet med ytterligare två spjut för att kunna lasta av de beställda fyrkantsbalarna. In och natta barnen för att på väg nerför trappan inse att lastbilen rullar in på gården. Ja, det var väl typ onsdagen det. Frågor?! Dansen skippade jag och även det innefix jag hade planerat för kvällen.

I hallen på dagis i torsdags ramlade den minsta lite från en pall och vägrade därefter att släppa mig. Som en igel satt hon och skrek i högan sky när hon lossnade en centimeter. Tillsist fick hon snällt flyttas över i en annan famn och jag gick. En ny upplevelse för samtliga! Skönt att hon saknar mig lite på dagarna!

Hämtning av spån har varit i behov länge, och nu tog vi itu med det. Hemska göra! Hatar att trampa spån nästan lika mycket som jag hatar gaffel-/jordbruksdrag. Men så skönt när det är gjort. Grisarna fick extra ombonat och projekt hönshus började vara aktuellt.

Drängen gick på sitt projekt - stuva undan fyrtioåtta halmbalar! Han hade att göra kan jag meddela! Men han hann precis klart innan regnet drog in! Och endast en bale brast, den som jag råkade rulla ner från lastbilen... Det heter väl "foderhäck" Är detta "slemmigt men mättande", eller blir man en sån där kul filur om man smakar?!

Igår städades drivgången bakom tjurarna varpå ett antal vägdes. Vädret var bättre än planerat, så det fick även bli rivning av stängslet hos grannen medan det var torrt. Hönorna fick nystädat och på mitten där öppnade himlen sig med några rejäla knallar och blixtar. Då vi sprang lite fram och tillbaka med skottkärror och spånbackar, blev vi rätt rejält blöta - det rann längs benen under byxorna och ner i stövlarna... Och de stackars hönorna som knappt vågade sig in i den ljusa spånen kom slutligen under tak som dränkta ruggugglor! Stackarna!

Idag då så åkte maken iväg på hajk. Av alla tillfällen! Det där livet lockar mig inte det minsta, men att sova under en presenning i åtta plus, med ganska blåsigt väder och ösregn, övertygar mig än mer! Jag ser inte tjusningen i det! Fick nyss meddelande om att de har det varmt och gott vid lägerelden. Jag har det varmt och gott med en katt jämte mig, en på mig och datorn i knät!Bara en knäckt imorse! (Och det var inte jag!)

Och så ska jag, ensam, både sköta lagård, laga mat, diska och vara barnvakt samtidigt! Får se om jag reder ut det eller om det blir ett fall för soc på måndag. (Det lite komiska i det hela är att maken hade varit bjuden på middag innan jag hunnit lämna gården, men en man är det ju också lite synd om;)) Ett och ett halvt dygn ensam med tre ligister. Tur svägerskan tittade förbi och hann rädda en unge som kissat i syrrans säng medan jag pratade med drängen!Ytterdörren öppen och lillungen försvunnen. Ute i storasysters skor och brorsans mössa. Vad är problemet?! Moment 22 då man dagligdags piskar ungarna i att strumporna ska paras ihop och så hittar man de dyngsura strumporna hängandes på tork... Hoptussade. (Det är i ett sånt tillfälle jag citerar Ratata; "Vad gör jag nu?! Jag har order att sitta men det är ju en Kaaaaaatt!!")

Men men, vi tog itu med den årliga helsaneringen av badrummet. Flugsäsongen är någorlunda över så det kan vara lönt att skrubba kakel... Slutar aldrig förvånas över hur äcklig en dusch kan vara. Tycker det spolar mycket där jämt, men det fastnar minst lika mycket! Skönt att man inte har större badrum när man ligger på knä och skrubbar fogar med diskborste! Check!

Sen har det tvättats typ tretton maskiner - nåväl, det kanske bara känns så... - och ungefär lika mycket är omhändertaget ("Tvättar du allt som fanns i våra garderober eller?!!!" - Nä, en veckas eftersatt tvättstuga är under framgrävning!)

På väg till lagården snubblade jag nästan nerför trappan över katten Abbe som återvänt från brukssamhället och vrålar här på nätterna. Husse har varit här flertalet gånger för att locka fram honom, varför katten slängdes upp under armen och låstes in i hundburen - i hönshuset - i väntan på hemfärd. Rena rama zoo! Nydammsugat och sonens skor tömda ute!

Sedan det mesta började se acceptabelt ut blev det, som vanligt, sen middag där sonen var med. "Klabbunge" kom det från lillhönan och repliken?! - "Även mästerkockar kladdar ibland, vet du inte det!" Man undrar ju var de får allt ifrån.

Jag fick ett känsla av "åldersnoja" tidigare i veckan då jag kom på mig själv över att muttra över "dagens ungdom". Generellt, absolut, men extra aktuellt med en prao. I min värld är det givet att man hälsar när man kommer, säger hejdå när man går och tackar för sig. Jag inser mer och mer att det inte alls är självklart, och det retar mig. Det kostar ingenting, varken pengar eller energi, och gör så mycket för rena trivseln. Måtte jag lyckas fostra mina ungar bättre än så! (Så gick där iväg en känga i etern!)

Till veckan känner jag för semester. Lär inte ske. Ska ju iväg!! Så bara att fixa innan dess. Stängsel och stängsel. Ett par djurflyttar och stängel. Nja, och så eventuellt kanske måste nåt stängsel fixas.

En annan sak som jag grunnat på flera gånger är vilken fasad jag håller utåt. Jag får "ofta" höra att jag skriver så underhållande (var då?!), är ett energiknippe (totalt sket slut jämt och börjar undra om jag behöver utredas för kroniskt trötthetssyndrom!) och att jag är så optimistisk (jag ser mig som pessimismen personifierad! Så sent som i veckan fick jag ett sms "Med den positiva energi du synes ha... Optimism vinner över motsatsen... Men så är jag både godtrogen och lättlurad..." Eh VA!? Jaja, jag tackar. Antar jag. Läsarbild; Så här beter de flesta av mina djur sig när "främlingar" passerar hagen.

Har i veckan också fått flertalet "klagomål" på mina djur. "Jagar de alltid dig på detta viset?!" "De tycker verkligen inte om mig! De går efter mig hela tiden" "De är sååå klåddiga, de där små tjurarna" "Skulle ta en bild men de slickade på kameralinsen". Nästa projekt får väl bli nån stiftelse som finansierar en ko-offerjour eller dylikt.

Får man en bit morot ska den så klart intagas sittandes. På favvoplatsen!

Nu ska jag ta itu med ett mer nutida problem - längtat hela dagen efter att få sätta mig i soffan med några chips, men nu är jag alldeles för mätt sen maten...

Ha en fortsatt trevlig helg



« PreviousNext »