En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Storprojekt Klippning Klart!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Sun, December 30, 2018 23:38:28

Barnens storkusin valde att utsätta sin andra kusin för ett KBT-prov. Han bröt ordningen med en bit på mitten. En tårta som plötsligt blev en "BH" och en kladdkaka som blev ett vindkraftverk som blev en propeller. Och en kusin som "fick huvudvärk" av situationen.

Sen sist har vi varit bortbjudna både morgon och kväll. En dag i alla fall. Samma dag som jag bestämde mig för att köra norrut och riva det sista stänget för året. Ett som står illa till för eventuell snöröjning. Glad i hågen gjorde jag klart inne, bytte om och rullade iväg. När jag kommit en kilometer började jag grunna på hur de tillfälligt nästan bra armbågarna skulle reagera på att rycka upp eventuellt halvt fastfrusna stolpar... Armbågar...?! Hm... Vad försöker arkivet i kontoret att säga?! Armbågar, terapeut, återbesök... 27:e kl. 14... H-VETE! Var det annandag igår bör det vara dagen efter idag?! Klockan är 13:42, det tar en kvart till samhället! Det kan gå. Bara att nita, sticka in röva på en skogsväg, hem, slänga av och på kläder och sticka till vårdcentralen med förhoppning om att inte möta nån bil med blåklädd farbror i... Dörren till mottagningen gick igen bakom mig precis samtidigt som arbetsterapeuten öppnade den från sitt rum så det var bara kliva rakt in. Och tacka gudarna en smula att det inte skulle vara blodtryckskoll OCH att jag bestämt skulle riva det där stänget. Hade jag fortsatt att skrota hemma hade jag nog inte haft en tanke på några armbågar...
Det inre tror jag tillfälligt har hamnat i någorlunda ordning, ett beslut är taget och stöttning för det finns. Om inte annat sen jag lurade med mig en gubbe till det jag kallade "Fritzells kammare" - jordkällaren utan öron, ljus och mobiltäckning. Man kan samtala på många olika vis.
Och när det är som allra djävligast kan man få ett meddelande där det står: "Förr hjälpte det ibland att sätta sig på en sten/stubbe och lyssna på naturen för att komma på banan igen, med idag skulle det leda till nerkylning och hemorrojder". Barnsligt, fjantigt, you name it. Det är skönt med vänner som kan få en att dra på munnen i alla fall. Nog så jobbigt, men nerkylning och hemorrojder... Nja, sååååå illa är det ju inte! Till och med lyckats bringa lite ordning i huset så länge det varar. Storstädning av kyl och tvättstugan har också lyckats hända plötsligt!
Kvällsmat hos di gamle igår. Märkligt att man tycker sig endast gå hemma och drälla runt och drömma sig bort, till att känna att man aldrig får vara hemma i lugn och ro!
En som skarpt uppskattar dammsugaren. Film på @bondeniskarvhult. När det vankas Circhus kl kvart i 7 vill det till att hålla tiden! Kamouflage! Blev sinkad en stund idag av besök "från stan". Extra roligt då med nyfikna kor som tillåter främmande barn att klappa.

Idag har det klippts kossor. Tjugotre styck. Tio till femton minuter på varje beroende på pälstyp och samarbetsgrad. Till exempel stod jag på knä på en liggande ko för att komma åt grannens vänstersida. Två halvklippta kor bör väl motsvara en hel, och ingen av dem tänkte flytta på sig. En kossa frågade två gånger om hon fick sparka, men jag nekade båda och hon satte ner foten igen. En annan fot kom flygandes i farlig fart, men tur för mig att jag stod vid den långa båsavskiljningsgrinden som tog smällen i mitt ställe. Och ett allvarligt förlåt från min sida eftersom det var en reflex från kossan då jag råkat sticka henne rätt ordentligt i ett veck i armhålan med saxen...
När man tittar ner och undrar hur i hela världen man klippt, till man inser att det ligger en ko under.

En halv plus en halv blir en hel, det är sen gammalt! Ena delen av byxorna brukar vara i stöveln...

In för en sen middag med familjen och sedan ut igen för städning. Med massa liggande kor. Hur städar man under de som inte vill stiga upp?

Ändå ute och i farten så band upp saltstenar till dem också, något jag tänkt ganska länge. Vissa kossor kunde dock inte vänta tills jag var klar.

God natt. Nu ska jag se om maken har lust att komma ut från sin kammare, på andravåningens tillbygge...



Storstryk, tack för den!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Tue, December 18, 2018 22:25:49

Vi tog en söndag hos Hans och tittade på "nya" huset o besökte en nybyggd lekplats, innan vi åkte en liten bit uppåt där jag stoppade in näsan hos mina gamla grannar. Sjukdom bitit tag hårt, och det var med en klump i halsen jag insåg att detta nog var sista minuterna jag fick prata med en av dem. Med en kluven känsla av sorg tillsammans med en önskan om att lidandet inte ska bli långrandigt.

Kom hem med sovande barn. Och igår var planen att göra lagården, ta en lång frukost och dusch före återbesöket hos arbetsterapeuten. Något som jag i och för sig inte sett särskilt mycket fram emot, då jag upplevde honom som tjurig mot min ovilja att (kunna) sjukskrivas, och att armbågarna blivit betydligt sämre sedan jag ökat på antalet skopor pellets att ösa ut.

Pinan blev kort då en av hans kollegor ringde återbud på grund av sjukdom. Jaha, vad gör jag nu då? Tja, var ju inte inne för frukost förrän tjugo över elva, så bara där var ju halva dagen löst...

Satte igång att klippa kor! Har ju ett gäng som behöver ansas. Med väldigt varierande resultat. Om någon undrar jag meddela att det är stört omöjligt att klippa mer än halva kossan om hon ligger ner. Nedre halvan är liksom...svåråtkomlig... Och inte vill de stiga upp, så då får man gå till nästa och återkomma när den första vilat färdigt.

Man står och klipper herefordar, med ryggar i lastbilsbredd ungefär, och så kommer man till en mjölkis. Ojojoj, vad mycket knotor och veck det är överallt! Och ju mer man klipper en vit ko, desto mer färgas hon kycklinggul:) Klippning kräver varierande arbetsställning. Från normalt stående, till sittandes på en ko, till liggandes över en ko, till huksittande på den gamla lagårdens stenfot då kossan vägrar ställa sig på sniskan och jag vägrar låta mig klämmas fast mot väggen.

Vid ett par tillfällen har jag stått med huvudet under magen på en ko, när jag känt en tunga linda sig kring antennen på lurarna kort innan dessa flugit iväg. Tack grannen, vet du hur dyra de där är??! Och så kan det bli som gårdagens sista kossa (vilket låg i planeringen), men det är sällsynt;

Lite varsk var hon. Och lite varsk är alltid jag när jag går mellan korna. Alltid på helspänn vid svansklippning då det kan komma fötter flygandes. Men att jag skulle stå och klippa halsen på henne, när hon smällde undan benen för mig, den var otippad! Rejält träffade hon också, så kan nog lägga det till "värsta sparken hittills - listan". Blev hängandes en stund mellan grannkossan och båsavskiljningsgrinden, innan jag vågade prova sätta ner benen igen. (och nej, till de som frågat. Jag svimmade inte, hade inte ens det i tankarna!) De höll, och då jävlar i det skulle hon inte få vinna. (Mamma! Hoppa över kommande tre rader!) Så ståendes på ovan nämnda mellangrind, med ena näven mot väggen fick hon andra sidan klippt. Sparkig som fasen så lovar att 1776 löste enkel lastbilsbiljett till nästa höst! Men det var nog ett bra uppvak för mig också, trots allt. Att inte lita så förbannat på djuren. Jag är nog osunt slapp i hanteringen många gånger, just för att det så sällan är problem. Jag tror mig känna mina djur.

Stannade upp en kort stund för samtal, och kände direkt värk och stelhet tillta, så bara att knega vidare. Ungefär där blev kvällens akupressurbesök inställt så ingen tid att passa längre. Så smidigt och lugnt det blev plötsligt!

Elproblem på morgonen så elektrikern kom och konstaterade att elcentralen börjat smälta ihop (Igen!! Bara några år sedan vi kom ut på morgonen och möttes av ett sotigt, förvridet elskåp på lagårdsväggen. Änglavakt. Igen... Men varför?!) Så en kolsvart lagård att utfodra i medan reparation pågick. Fick hämta pannlampa.

In och inspektera om benet höll ihop när långkalsongerna drogs av - det gjorde det - och sedan julbord hos sömmerskegrannen. Hade planer för kvällen som slutade med en film som jag inte orkade sätta på som slutade i en bok som jag aldrig öppnade. Jag skyller helhjärtat på Selma som tog vid och visade var skåpet skulle stå.

Idag kände jag inte för att gå ojämnt och riva stängsel. Även om skuggorna och värmen på benet redan avtagit imorse är man en vanemänniska. Och det är nog bra att tvingas bryta dessa vanor ibland. Hur tar man sig ur traktorn på ett alternativt sätt? Jag är väldigt medveten om hur jag BRUKAR göra. Eller, jag har blivit det idag: Tydligen brukar jag även knuffa till foderkärran med högerbenet vid första vridningen ur ladan. Blivit varse det också...

Istället tog jag min ut-och-fara-dag. Tänkte åka till någon stad med visste inte vilken. Det löste verkstan åt mig när jag fick meddelande om att pressen var färdigservad. En traktor skulle in för ett navläckage så jag tog min tur ditåt för att komplettera det sista till jul (redan?!!?) och plockade upp drängen på hemväg sen han kört in traktorn.

Tycker det är en galet stor flock här hemma, tills jag inser att det dubbla brukar vara det normala i vanliga fall...

Hemma pågick det årliga pepparkaksbaket följt av middag, nattning och nu lite mer bak för min del.

Maken gick till lagården för att fixa nåt, och strax efter han gått ut fick jag bilder:

Snäll kossa, så han hade tagit henne i koppel och lett tillbaka in.

Mina biskvibottnar ligger på avsvalning och en omgång biscotti rök nyss i ugnen. Dags att fixa fram fika och krypa ner sen! Han som sprang runt och sjöng "Rudolf-" önskar liksom jag en god natt!

Varför dessa hektiska veckor?

Bondelivet 2018Posted by Åsa Sat, December 15, 2018 22:56:59

Ännu en vecka till ända. Ännu en vecka i sken. Ändå en känsla av att jag ligger i någorlunda fas! Förvisso X-antal kilometer stängsel att riva och trettio kor att klippa, men ändå. Det är ju mer än en vecka kvar till jul fortfarande! Man skulle ha samma avslappningsfunktion som Selma!

En förra lördag med stängsling och koflytt. Årets och säsongens sista betesflytt. Helt galet, att släppa korna på "nytt bete" åttonde december!?

En söndagskväll med föräldraföreningsmöte inför lucia, direkt och hämta grisen i bitar och stuva i frysen. Dessförinnan återbrukade vi hej vilt med att klippa sönder gamla täcken, klä in skivor och ge den minsta sitt lilla hörn kring sängen. Det som jag tänkt sedan det var dags för spjälsängen för ungefär ett och ett halvt år sedan. Sent om sider, med plötsligt händer det.

En måndag med inkallning av förrymd kossa från en trädgård (för andra gången på mindre än en vecka varpå ägaren kommer ut och säger "Det är SÅ KUL med djur i byn. Liv på åkrarna!"), och rivning av lånat stängsel. Hjälp vad mycket materiel jag lånat in och vad tacksamt det varit och är! Lika mycket hjälp-vad-tacksam-jag-är-som-satte-stängslet-vid-den-andra-strandvalken... Det var kritiskt ändå med stövlarna tidvis. Men jag kom hem torrskodd.

På kvällningen körde maken barnen på luciarepetition med pastoratet då jag gjorde lagården, och därefter åkte vi alla upp och grattade Mormor och åt upp mosterns medhavda kvällsmat.

I tisdags åkte jag och drängen efter ett gäng djur. Typ tjugofyra stycken från camingbyn. Hem med första lasset och band in korna som skulle in. Gick relativt smidigt ända tills vi kom till 140. En hereford "tjurigare än bonden själv" klargjorde drängen. Hon ställde sig på en plats så småningom, men jag ville inte ha henne där (och det skulle visa sig ta närmre sex timmar innan hon hamnade rätt!) Med bristande plats och planering krävdes viss halmösnig innan jag kunde nyttja buren...

Å-hej då, kojävel!! När man rationaliserar för att slippa asa på fler grindar än nödvändigt. Då flyttar man djuren genom halva byn och nyttjar en tät häck!

Kvigorna ut till de andra och vi efter nästa gäng som stod så fint inhägnade. Smidig lastning även den gången. Lyckades hejda tjurens framfart men släppa av korna i uteboxen på förvaring, köra tjuren till de andra i hägnet och fortsätta efter det sista lasset. Det sista lasset med endast kvigor och två kor som får gå ute i vinter på grund av platsbrist inne. De var smidiga att lasta av i alla fall. Tjoff av med dem.

Klockan var mycket och rävsaxen var framme - hade halva lagården avstängd med grindar så jag kunde inte utfodra. De nyss hemkörda korna stod i kladdiga uteboxen utan mat. Tiden sa middag och lucia på dagis. "Korna skriker lika högt om jag är en halvtimme sen som flera timmar sen" tänkte jag och prioriterade mat och dagis.

Ganska lagom tills ungarna slutat sjunga plingade det i min lur om en kviga på den mörka vägen vid andra gården, så blev ett ganska abrupt avslut och iväg mot rymmaren. Möttes där av ett par som inte velat störa i lucian utan börjat fundera på en egen plan. Denna hann aldrig sättas i verket innan vi kom, och lagom vimsig i mörkret kröp kvigan tillbaka under tråden.

Ingen ström där så jag hem efter bättre kläder och grejor att skarva tråd med, och typ då plingade den där klockan på kontoret igen: Jirkas djur då...

Ajaj. Direkt från andra gården till Jirkas hungriga får och väntande kossor. Hem till mitt eget och tog itu med det jag skulle - binda in tio kor. Med väldigt varierande resultat. 140 fick först och främst hårdhänt vräkas från sin egenutsedda plats och sedan fortsatte vi. Med tre-fyra kossor kvar kom maken ut från de nu sovande barnen och hjälpte till. Eller ja, utan att vara elak gjorde han inte så värst mycket nytta. En ko på 700 kilo som vägrar att gå rubbar ingen av oss på. Det är bara att nyttja det långa repet, och dra åt för varje millimeter hon tenderar till att gå. Allt för att inte tillåta bakåtsteg.

Sa till drängen där, att det hade varit kul att bli filmad där och då; Så många före detta mjölkbönder, i synnerhet, som ständigt beklagar sig över ohanterbarheten hos stirriga köttdjur. De går inte att gå nära, inte binda och de river lagården om man tar in dem... Möjligtvis håller jag med om att de inte går att hantera - hade varit fantastiskt om de faktiskt gick alls... En hel drös kor låg ju dessutom och tittade knappt upp när jag kom gåendes med en "främmande" ko bakom dem.

Årets sista kossa att binda in planerat! Och det tog mest bara stopp. Sista metern också!!! En gubbe från grannbyn var i stort sett alltid ensam om att lasta sina djur - "En får vänta ut dem", var hans devis och aldrig lika sann som här...Sällan, om ens någonsin, jag börjat med eftermiddagsrutinerna halv tio på kvällen. Strax efter halv elva var även hönorna nattade och jag själv fick mig en fika och dusch innan det var min egen nattning. Trött, men nöjd över att vara "nollad" - inget kvarvarande arbete efterhängandes till frukosten.

Sent upp på onsdagen. Sen till dagis och sen hemma. Trött och trött på att ännu en gång kliva över tvätthögen på golvet som ramlat ur den överfulla tvättkorgen. Laddade maskinen och var i stort sett klar när drängen ringde - "är du på gång ut snart? Jag har en ko lös här..."

Jaha, en ny rymmare. En som krängt ur halsbandet (Tack och lov inte 140!!). Drängen hade lyckats få på henne halsband och bundit henne med rep mellan två andra kor där hon hamnade, för att en kort stund senare krypa ur halsbandet igen.

Ut och flytta på buffeln som stod på tvärs över två platser och trängde ut rymmaren, in med henne mot väggen. Hämta kossan vid halmbalen, krypa under halsen på henne och dra in halsbandet till mista möjliga och sedan promenera igenom hela alltet och få in henne på hennes nya plats. Sen kunde morgonen börja. Tog drängen med för stängselrivning men fick lämna en del av tråden då klockan sprang ifrån mig igen.

Rekoring på kvällen och maken med barnen till pastoratets lucia.

Torsdag med hämtning av resterande kreatur. Tjuren först från föräldragården, till hägnet, och sedan kvigorna. Därefter slaktkor/kvigor från andra gården, sedan ännu ett larm om en kviga på vift på tidiga morgonen - hon var tillbaka i hagen när jag kom ner...
Lagom stirrigt att börja i lagården, duscha och sticka iväg på förberedelser med föräldraföreningen inför lucia/julfest. Hemma lite innan tio och då var det bara att ta vid där kvällen borde börjat. "Det blev med andra ord idag innan vi gick och la oss igår" summerade maken.

Tjurligan komplett för vintern. Än kan gammelgubben backa för att sluta tätt. Nyfiken kalvliga en hage bort som spanar på nykomlingarna.

Fredag med småfix. Maken svetsade klart foderhäcken som varit på gång i en vecka. Utkörning till storgruppen hondjur och sedan styrde han och samlade upp min tråd. Varför man aldrig ska ha färre än två lastartraktorer - för att säkert kunna dra isär benen på en foderhäck:P En liten som på eget bevåg hjälpt till med tvätten. Dvs ta grejor från sin rena garderob och stuva in. Saknat mellanstora galgar i tvättstugan ett tag, men en inventering av sonens garderob löste det...

För egen del packning och snabbstädning av huset. Sonen från skolan och så småningom nosen söderut mot morsan.

Så Jirka fick rodret hemma och vi har tillbringat en stund av dagen på Öveds kloster på en snöregning och extremt lerig julmarknad. Lite ledighet innan kavlningar, vårbruk och djurkörning till bete drar igång igen. Julpyssel före julmarknad. Mer snö i Skåne än hemma!En ledig bonde tittar givetvis på traktorer och kreatur... Och vilken såmaskin efter vilken traktor sen. Jag är skitnöjd med tremetaren jag kom över. Med en åttameters hade jag inte kommit in på mina åkrar.Tillbaka i huset och soffan. Katten gjorde sällskap!Tröttnat på gubben kom hon till mig!
Ungen försvunnen och hittad i vagnen i pyjamas och kängor...

Ha en go helg alla.



Ett luddigt livstecken!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Fri, December 07, 2018 23:01:36

Sonen tolkat God morgon!Naturens konstverk är fantastiskt! Att en skitig lucka på en Navara kan bli så fin!
När tjälen går i backen får hönan gå neråt för sitt sandbad!


Ha en bra kommande vecka, avslutade jag med sist. Det blev visst nästan två! Men ni vet vad man brukar säga; Tiden går fort när man har roligt - annars också. Och jag är såå trött!

Vad har ni hittat på? Delade av Sven från kvigorna vilket gick jättebra. Han var dock inte lika övertygad.

Förra veckans aha-upplevelse blev nog måndagen; På lördag middag ringde slaktbilen om att komma måndag vid tolv-ett. "Ringer innan!"

Bra. Jag har endast ett alternativ på att göra av slaktkorna om jag skulle ta hem dem - binda in. Dessa elaka kärringar skulle göra allt för att ha ihjäl varandra om de stängs in och annars skulle de riva stället.

För att minimera skadorna beslutade vi att hämta hem korna måndag förmiddag. Maken gick hem från jobbet vid frukosten för att hjälpa till med grindarna. Och det gick hur smidigt som helst. Både delningen av kor och kvigor och ihopsamlandet. Även lastningen. Kruxet blev väl att en av ungkorna kom i vägen för några gamla kor och kröp under eltråden i sin flykt. Hem med första lasset på nio och hiva av dem i uteboxen. Rejält turbulent blev det direkt och jag parkerade därför ena traktorn utanför, för att det skulle hjälpa upp fångstgrindarna lite. Precis släppt in drängen i hagen för nästa lass, när slaktbilen ringde. "Är 15-20 minuter bort!"

Tack för den förvarningen! Ingen tid att spilla. Fösa med ett gäng, peta bort kvigorna och de lite mindre korna och upp med de andra. Hem med bilen, ingen lastbil på gården. Drängen kom och körde ner bakom lagården, slog av traktorn och Där hördes en lastbil som saktade in och svängde i byn, 500 meter bort. Timing! Djuren som stod på kärran lastades direkt på bilen och precis när det är klart hör jag drängen säga NEJNEJNEJ! Traktorn var flyttad, och en stackars ko som "kämpade för livet" där inne i uteboxen såg sin chans och seglade över, tätt följd av två andra. Hejda resterande sex! En ko stack över vägen mot kvigorna, en norröver och den tredje hann vi få stopp på och fösa ner mot tjurarna (hoppades bara att de skulle hålla sig inne...) Jag efter en ko och maken efter den andra. Ner med de tre i kogatan, sätta drängen som vakt och lasta upp de sex, fösa in de tre sista och lasta upp dem. "Rekord här", sa chauffören. "Tjurarna brukar inte gå på så smidigt!" Och så stod vi och pratade ytterligare tjugo minuter innan han styrde iväg.

Jag brukar säga att det ska kännas när slaktbilen kommer. Känns det inget är det något fel. Då anser jag att man är på fel plats.

Det där med horn på korna splittrar bönderna i två läger. Jag tillhör dem som tycker att kor med avbrända horn är fruktansvärt fula. Själv har jag aldrig haft ont av just hornen. Sen det lades om till kött här har det på sistone endast använts tjurar som är hornlösa. Smidigt nog är även denna gen den dominanta, så hornen blir färre och färre för varje år. I våras beslutade jag att göra mig av med alla hornade kor, har haft grupper med horn för sig och icke hornat för sig (i stort sett). Och! ska jag säga. Vilken otrolig harmoni det har varit i de hornlösa grupperna. Och så smidigt det varit att lasta dem utan nåt storhorn som ställt sig i vägen och domderat.
Till exempel hade en hornad, eller blandad, grupp aldrig stått på detta vis kring en bale! Jag har fattat rätt beslut!
"Vad sjutton var det jag hittade bland soppåsarna?" frågade sonen. Jag frågar nog mer varför en rektalhandske hamnat där... "Spring inte runt med det här inne! Gå ut med det i hallen där det ska vara!" - hon tog mig på orden... Seg som tusan när klockan ringer. När det väl är dags att verkligen tvinga sig upp och inser att man har en meter katt längs ryggen... En fredag på studiebesök i ett nytt fårstall. Lite maffigt att bestämma sig för att satsa från 20 till 430 tackor!

Enligt gammal utsago ska man hålla sig väl med gårdstomten för att få hjälp... Typ om-i-fall-att-det-skulle-råka-rinna-rakt-igenom?!
Efter slaktbravaderna styrde vi norrut och gjorde ett nytt försök att samla ihop de där sexton korna. Utan isgata. En och en släpptes de av kärran och bands in. Jag och drängen åkte efter det sista lasset och de ställde upp sig så fint, så fint. Synd bara att de vägrade gå på kärran. Kanske fick de smak på att vandra i skogen som vid förra flytten. Men till sist klev de upp. Jag tror mig kunna gissa var i backen drängen fick byta gruppväxel. Varför har ingen nämnt hur väldigt stora korna är när de kommer in?!?! Exakt fyra år sedan mjölkkorna gick på slakt (idag, den sjunde!) och sedan dess har fnuttiga årskvigor stått på minst en sida! Och som synes på bilden kom vi tillbaka med lass nummer två och hittar 03:an på promenad. Och alla dörrar står öppna då maken som var sist ut inte stängt efter sig... Tillbaka med damen i buren och dra åt halsbandet ett hack till!Dags att dra på med alla fodermedel: Hö till tjurarna. Halm till korna. Grovfoderersättare till samtliga. Lite extra koncentrat till tjurarna så det tar slut någon gång och så mineraler till hela ligan. Och så lite olika prövningar för att se vilken strategi som funkar bäst. (Min arbetsterapeut lär jubla vid återbesöket - jag har ju helt andra arbetsuppgifter nästa gång jag ska dit! Men handleden har blivit i stort sett helt bra, och ländryggen likaså, sen jag började vara försökskanin på akupressur!)

Det där med att "gräset är grönare på andra sidan" kan nog inte vara mer rätt än nu! Tjurarna får hö och korna får halm. Halm som de äter av hjärtats lust, så jag är evigt tacksam att jag inte lagt pengar på att ammoniakbehandla den, som så många andra har gjort. Blir de bara tillräckligt hungriga så...! Och det ska alla veta att jag har feta kor. "Det finns inga magra köttkor i Sverige" sa en föreläsande veterinär en gång, och det ska gudarna veta! Inte hos mig i alla fall.

Mer då? Vi hostar och snorar ikapp ungefär varannan dag. Lagom tills man tror att man ska slås ut totalt vaknar man pigg och vise versa.

Lillskrutt fick sin första klippning en kväll, luggen drog iväg långt för henne, och båda flickorna firade med ett dopp i badbaljan, den som skurats ur efter att ha stått ute i ett halvår... Ibland, nån stund mellan varven, byts det lite gardiner också. Är fortfarande helt nerkärad i dessa underbara domherrar! Sent ute i snöblask och sen på klockan. Fick dock inse rätt snabbt att jag inte skulle köra ut på allmänna vägen på en stund...! När man kommer till lagården nästan 2,5 timme tidigare än en vanlig onsdag, är det väldigt lugnt där. Inte lika lugnt när jag kom ungefär lika mycket för sent på eftermiddagen... Iväg till gamla skolan för APL-träff. Där jag går och mushar i lagården, sen som tusan. maken iväg och barnen ska iväg. Klockan på hjärnkontoret plingade till. Shit! Djurvakt hos Jirka ju! Iväg med de stora barnen, den lilla fick följa med till Bä, och sedan hämta barnen igen i stort sett. Konstaterade att den där utfodringstimmen i lagården går att göra på tjugofem minuter. Kanske inte optimalt, men det funkar. Vissa dagar är bara "underbara".

Fötterna på kudden, bok under filten och gosen inom räckhåll, då sover man ganska bra om man får det för hostan. Lite chock att behöva stanna för bommarna!

Sista stänget för året är satt och mycket är rivet.
Idag gav jag mig på evighetsarbetet med att klippa kor. Denna ull alltså... Och innan jag fick spännskruven på klippmaskinen i lagom läge. Det gick bra. Sjukt med päls. Även lite förvånad över lugnet på korna faktiskt. Ett par steppade väl lite, men man ska också komma ihåg att detta är kor där de flesta varit inne för flera år sedan sist och kanske heller aldrig sett och hört den vinande klipparen. Plus att de inte är vana vid att jag ska klättra runt på dem. Nio avklarade och fler finns kvar...

Det är ju oroliga djur som står och äter när saxen går.

I veckan som gick släcktes telenätet ner även här. Kluven känsla. - Även om vi inte använt hemtelefonen på flera månader, har den ändå funnits. Går strömmen här innebär det döden för det mobila då även masterna påverkas...
Ja, just det. Några dagar efter min korta karriär som cowgirl fick jag ett sms med frågan om hur jag kunnat leda en häst som vägrar bli ledd. (Blev jag lugnare då?!) Mitt svar: Skit du i det! - Fast egentligen tyckte nog hästen mest synd om det där asplövet som stod jämte. Eller så visste inte jag hur hästen fungerade...

Klockan har visst blivit mycket igen, men som ni ser så lever de flesta av oss i alla fall. Trevlig helg!



Men Pippi, varför har du en häst på verandan?

Bondelivet 2018Posted by Åsa Sun, November 25, 2018 21:22:03

De senaste dagarna har varit betydligt mindre kaotiska än tisdagen. (Vilket kanske inte är så svårt...)När man blir tagen med fingrarna i kakdegen!! Nam-nam i alla fall

I fredags var det studiedag i skolan. Något maken bommat totalt, så han väckte sonen, de åt frukost och när sonen manades på att skynda sig till bussen, protesterade pajken. Maken och stora flickan gick till lagården och jag fick en stunds extra vila. Sen bar det iväg till skogstorpet och stängselrivning. Lunch med familjen innan vi delades på olika håll. Jag till andra gården för att sätta upp nytt stängsel. Gav mig den på att göra klart, och när skymningen drog in var jag inte alls nöjd över att gå i sjökanten sen en jägare yppat misstankar om att vildsvinen har daglega i vassen...

Blev till att ringa några samtal och prata både hög och länge så att eventuella skummisar i skuggorna kunde hinna förvarnas. Inte bra för mitt klena psyke sånt här! Hemma en stund efter fem, så det var beckmörk!

Igår bjöds det på ytterligare rivning följt av flytt av korna på andra gården, i ljus, och vidare till campingbyn för att sätta upp stängsel. Att det kan vara så kul med betessläpp 24/11?!

Trodde inte "blå timmen" inföll 11:25!

När man är ute och kör så går det mer på automatik än nyfikenhet att man slänger en blick på ställena. Är någon hemma, ser djuren i hagen okej ut, eller finns det någonatt hötta med näven mot? Sorry, menar förstås HÖJA näven mot!

Så även igår. En blick genom rutan, ett par sekunder och huvudet kopplar bilden. I med backen och titta en gång till. "Men Pippi, varför har du en HÄST på VERANDAN?!" Bra fråga! I synnerhet som jag visste att gårdsägarna var rätt långt borta. Och jag har hört att detta stoet mycket väl kan ge sig iväg långt ifrån de andra. Vad gör jag nu?! Nån att ringa?! Tassa baklänges och låtsas som det regnar? Njä, det hade jag nog inte haft samvete till... I värsta fall fick jag väl försöka fösa ner henne mot lagården och spänna upp en tråd tvärsöver för att hoppas på det bästa, men nej då. Så enkelt kunde jag ju inte göra det för mig, man ska ju utmana det farliga: Hej hästen! Fiiina hästen! Du märker inte att jag är i stort sett livrädd för dig och minst lika allergisk... Men jodå, jag fick ta henne och vi tog en promenad runt huset, och ner mot hagen där de andra stod. Och där stannade hon. Hos valacken som stod på andra sidan uthuset. Vi stod där och blängde superlänge på varandra. Vem ska vinna?! Och kampen pågick i evigheter. Säkert nästan i en minut! Så gick vi vidare mot där jag tyckte mig se en skarv. Flytta näven längre från metallspännet på grimman och hoppas nylonet inte leder ström, så var det till att knyta upp eltråden och släppa in stoet. (Och en hårsmån från att släppa ut valacken, men det kapitlet blev Tack Och Lov aldrig skrivet...! Fan vad pinsam det hade varit!)

Dags att försöka ta kontroll över puls och andning igen, meddela mina synder och stängsla till mina kor. Vet dock inte om det var den kalla sjövinden eller hästkontakten som fick nosen att forsa hela eftermiddagen.

Välkomstkommittén! Lite grönare på det nya än där de varit. Om inte annat var det svårt att få dem längre än över diket! Hungriga stackare! Jäklar vilket stort område det var! "Det vet jag väl! Jag slog där i somras, det tog aldrig slut!" kontrade drängen senare.

Idag har det blivit lite brödbak, skickade ut ungarna för trädgårdsstädning, bytt till vinterdäck på bilen - vilket handleden inte alls gillade! Nja, skottkärrehjul var väl att ta i. Men betydligt smidigare. Triggade dock både armbågar och handled, men nu är det gjort för några månader.

Ett par dagar har handleden dessutom nästan känts bra. Varför tänker jag inte spekulera i, utan passar på att njuta så länge det varar. Precis som den minsta som äntligen verkar fatta hur man sover nattetid igen. Det är så värdefullt! När det grävs diken och lillhönan tävlar mot grävmaskinen om vems hög som försvinner fortast... Klart man måste tro på sina barn, men jag hade nog redan utsett en vinnare...!

Nu startar snart en ny vecka, så ha en bra sådan!

"Kom igen katten! Det svänger ju!"





Vilken kalabalik. Tur man kan ta skogspromenader som "sjukskriven"...

Bondelivet 2018Posted by Åsa Thu, November 22, 2018 21:30:13

Ja... Det känns som att detta inlägg kan bli (ännu) längre än vanligt. Sitter i min ensamhet och mycket har hänt de senaste dagarna. Så sitt bekvämt och ha kaffet inom räckhåll.

Sist jag skrev önskade jag en bättre natt. Den kommande blev hundra resor värre, så inte alls någon hit att veta att det krävdes viss social trevlighet när vi väl fick kliva upp.

Det bar iväg i alla fall. Först till köpcentret för kängor till barnen och sedan söderut för dop av Hans lilla flicka.

Det blev en ganska sen avfärd. Fixade kvällsmat på vägen till ingen som var hungrig, utom möjligen lillhönan som vägrar smörgåstårta! Tanken var att de sketslut barnen skulle somna rätt omgående, men så var inte fallet! Sonen slocknade först, lillan när vi var halvvägs och ett par mil senare var lillhönan kissig, vilket krävde ett stopp och samtliga vaknade. Tack och lov somnade allihop relativt snart (igen) och sista timmen hem var både seg och lång.

Måndag morgon där alla var riktigt slut, men vi kom upp och iväg dit alla skulle. För min del bar det iväg till en arbetsterapeut då jag sedan mitt på sommaren haft väldigt ont i en handled. Till och från, och tyvärr mest till...

Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men han avfärdade min pulserande handled som "överansträngd" (jag undrar i efterhand vad han sagt om jag "gått hemma arbetslös") och snöade in på mina två armbågar, som spökar nångång ibland och jag ville ta nåt tips om. Tennisarmbåge på båda (vilket bara i sig är fullkomligt vansinne - båda samtidigt!!) följt av en rekommendation av rehab i tre månader och sjukskrivning. Lycka till, hörru!

Inget bra att vara bonde! Absolut inte egenföretagare! Har jag det ihop med min pojkvän?! (Väääldigt länge sedan jag hörde mig själv ihop med "pojkvän"!) Sen jag förklarade att handleden spökade till och från under de två senaste graviditeterna, blev det plötsligt min man istället). Kan jag inte rationalisera på något sätt?! (Jaha, ska man tänka på sånt nångång?!) Och kan jag åtminstone ompröva mina arbetsuppgifter!? (Inga problem! Är snart klar för året med allt vad stängsel heter. Tar in korna och får helt nya! Eller, kanske inte vad han ville höra...?!) Jag var en frågvis typ i alla fall. Han blev inte av med mig! Men hade jag inte velat ha några svar hade jag ju knappast åkt dit! Tänker jag...!

Åkte hem och "firade min nästan-sjukskrivning" med att häva på och av grindar från kreaturskärran på 48 kilo vardera, och samlade ihop mina rymmartjurar från grannbyn. Jag tänker att jag kanske kan vara sjukskriven mellan halv tio och elva, och sedan efter fem på eftermiddagen, så blir det ju några timmar i alla fall. Men först, om jag fattat det rätt, så kommer det där som är undantaget - Karensdagen!:

Tisdag. Vägning av herefordkalvar på schemat. Rutiner, frukost, sortering av tjurar för intagning och likaså ta reda på de fyra äkta herefordkvigorna i gruppen på tjugofem, vinterdäck på privatbilen och fullt fokus när Växa-personalen kom. Ja, just det! Det var min tanke! Verkligheten var en annan:

Son och make till sjukhuset - med tablett i kroppen. Check! Barn till dagis. Check! Betesrunda efter dagis. Check! Rutiner i lagården. Check. Så, foder i bilen och iväg norrut mot kvigorna. Såg i backspegeln en bil som kom sakta, men brydde mig inte om det.
Varje morgon jag kommer upp till mina kvigor, kommer de i galopp och har hittills fått stopp på sig vid stängslet. Inte i tisdags. Stannade bilen och drängen ringde: Det står en bil illa till på gårdsplan och här står också en lastbil som därför inte kan vända, vet du nåt om det?! Hmm, vinröd Hilux. Aha, bigubbar som behandlar mot varroakvalster! - Ringde på dem, inget svar. Och inga kvigor. Ropade flera gånger men inte en skank. Hällde ut fodret och hoppades på det bästa. Såg sedan jag vänt att de kom springandes från sjön, så de var på plats. Drängens fru hittat gubbarna och bilen var flyttad, lastbilen vänd och chauffören hade börjat lasta av gödningssäckar. Okej, under kontroll. Frukost.

Satte mig för att leta reda på mina tjurar då det är dags att rapportera vilka kor som gått med vilka tjurar, men vad har tjurarna för öronnummer då? För mig heter de som jag köpt dem: Party, Sven, Krokus, Malte och så "hemmatjuren" Rudolf. Men det godkänner inte registret...! Där gäller "fullständigt identitetsnummer".

Datorn larmade också - igen- om virusskyddsuppdatering, så satt med det och var precis klar med både mat och virus när det ringde: "Tre av dina kossor är ute". Jahapp, lämna allt och snabbt ner till andra gården. Inga kvigor på vift. Inga kvigor alls... Jo, därborta! Där går sex stycken, och lockar ut flertalet kor... H-vete! "En gul knapp sa att du slapp..." Iväg, få med korna i hagen, korna utanför hagen, och kvigorna från vägen och över vägen gemensamt in i en annan hage (måtte stänget vara relativt okej...!) Fine. Gick bra. Inget att äta. Lite material i bilen... Liiiite tid. Panikstängsla in fyra hektar åker, två sidor så blev det tätt mot deras nya hage. Ut med korna. Ingen ström. Varför? Hm, där var felet. Om en timme står semintanten på gården. Måste hem.

När någon jöns lyckats "sortera" fem herefordtjurar i tre olika boxar är det bra med märksprej...

Och hem så. Och ser kvigkalvar... Där?! Och DÄR?! OCH DÄR?! Vafan?!!! Jag ska ha kvigkalvar i EN grupp på ETT ställe! Inte överallt! Aja. Öppna upp grindarna till uteboxen och över vägen för att hämta mina småkvigor. Ja, över sjövägen också efter några. Inga problem. Runt hela gården, över vägen och in med dem i uteboxen och börja sortera, alltså släppa ut, de som inte skulle vara med. Inga problem. Inga större problem... Ser en kviga smita förbi drängen, mot tjurarna. Resten av kviggänget följer efter. Inget kan stoppa dem nu! Plötsligt säger drängen "Nu är tjurarna ute..." F*N. Kanske inte läge att ha blandade kalvar... Ähum... Sju kvigor i uteboxen, varav fyra ska vägas. Stäng in alla - de står där de står - och försök hejda tjurvandringen... Som tur var, var det bara den sedvanliga rymmaren 7073 som klivit genom trådarna, och fått grymt mycket stryk av strömmen. Puff undan med honom neråt kogatan, stänga, sätta drängen på vakt och hoppas på det bästa. Språngmarsch över gården med kvigorna i släptåg, över vägen och tillbaka i ordinarie hage. Tillbaka med tjuren. Ut med rätt tjur, och även en kompis till honom då han inte gillar att vara själv, in i drivgången i lagården. Stänger dörren efter dem och DÄR ser jag V50:n rulla in på gården. In med drängen bakvägen och lyfta vågburen för att få in vågbalkarna under. Sen fortsatte kalabaliken! De två tjurarna genom buren, och på väg ut när en kastvind vräkte igen dörren i mularna på dem. Swich så var de lösa i lagården, halvt skrämda. Tjoho! Men det gick smidigt att få ut dem igen. En tjurkalv smet rakt igenom buren och var plötsligt lös han också. Ingen fara dock, han lullade runt lite och hittade några höstrå att pilla i sig så stod han still. Ja, det fortsatte ungefär så. Tror vi slog strulrekord med vittne tillreds! Märklig himmel! Vilka skikt! Sju (!) minuter mellan bilderna!

Till sist var vi klara i alla fall. Gjorde lagården klar för eftermiddagen och gick in. Med rejält mycket fukt i luften... På balvagnen står en drös gödningssäckar som måste under tak. Maken körde iväg med dem och det föll därmed på min lott att fixa middag. Men vänta! En, två. En, två? Var är sonen?! Just det, hos kompis. Kanske borde hämta honom...?! Flickor i bilen och iväg till tassamarkerna efter pojken.

Hem, konstaterade att jag behövde duscha, laga middag och äta på en halvtimme för att hinna vara iväg i utsatt tid. Nä-Ä. "Jag blir sen!" Och det blev jag, men gick bra ändå. Jag fick ännu en gång vara försökskanin på akupressur.

Igår då, kunde inte bli likadant väl? Och nä, inte riktigt. Men hittade en av mina kvigor på fel åker där nere på andra gården, så fick fösa in henne. Till campingbyn och kika på djuren där och vidare ut till föräldragården och spana in kreaturen. Sen tillbaka till andra gården, riva kornas gamla hage och sedan klafsa ut i sjömossen för att rädda mitt sommarstängsel där. Stoplade upp till ännu en hage till den nu plötsligt stora gruppen på tjugonio. Hade tänkt fortsätta, men blev bara trött och hungrig, så åkte hem.

Tacksam utfodring på föräldragården för att få freda mig en dag eller två... Och inne gick det inte fort nog att få fram maten! Då får man tigga vid spisen!Maken tog lagården och jag fixade middag innan det var dags att köra ner barnen på sin onsdagsaktivitet.

Idag stängslade jag vid norra sjöspetsen och gjorde sedan ett stolleprov - släppte ut mina kor på skogstorpet och hoppades på det bästa. I min fantasi gick de liksom två och två efter mig på ett symmetriskt led. Men men. Att det fanns så många skogsvägar/stigar längs vägen till sjön... Det visste jag inte! Men alla är nog provade av korna. Börjar förstå Mormors klassiska kommentar om att de drev kor på vägen på söndagsförmiddagarna när alla andra var i kyrkan, och sätta ut ungarna vid vägar längs vägen... (Hade ju min livlina Drängen att ringa till om det gått åt skogen - haha...) Till sist så hade jag alla sexton korna i hagarna nere vid sjön. Inte i sjön och inte i någons trädgård. Tog bort tråden över vägen, men lät varningstriangeln stå kvar, gick till min bil som jag ställt i "den större korsningen" och körde upp till torpet för att hämta aggregatet. Och när jag kom fram och det öppnade upp sig, är det första jag ser den nerrivna tråden. Fa-an. Varför är det nerrivet?! Vänta lite... Är det nu jag ska börja bli orolig för mig?!... Rev inte jag ner detta för mindre än en halvtimme sen för att få med mig alla kor på promenad...?! Går det uppför på ena hållet går det nerför på andra. @bondeniskarvhult för filmsnuttar. Före mig. Och in på en liten väg. Efter mig, på väg låååångt på fel håll - tillbaka. Började allt bli lite nervös då... Ikapp och före igen. Till nästa väg. Sen till slut så! Nästan... I sea (?!) the light! 172:an har inte tagit sommaren för hårdbantning... Tur det inte var spårsnö!

Hem till lagården och sedan födelsedagsmiddag hos drängens fru. Eftersom man alltid ska försöka se det positiva, är jag ju ändå ganska tacksam att djuren höll sig i skinnet när vi var iväg, så Jirka slapp trassla ut det...! Och - utan att säga alltför mycket - blir jag bara av med de tjugotre kor som väntar på slaktbilen (jag anmälde dem i januari för att vara säker på att bli av med dem, och blev lovad hämtning vecka 42 - inte sagt vilket år dock), men NÄR jag blir av med dem, tror jag att jag sållat bort de djur som jag jagar. Merparten av de jag har kvar jagar istället mig. Och det sparar jag mycket tid på. Om jag hinner undan i tid...!

Barn i säng och maken åkt för att visa lillstugan på föräldragården för en intresserad.

Ursäkta längden om någon pallat läsa ända hit. Stoppa in lungor och återta kontroll på hicka och andning. Jag har säkert hållit undan en stor del ändå... Nu ska jag skynda mig så jag hinner vara sjukskriven och köra min rehabträning en stund före nattning!



Puss på mig!

Bondelivet 2018Posted by Åsa Mon, November 12, 2018 22:25:10

Hörde på radion idag att de pratade om "filten" över Sverige. Håller med: Lützen, släng dig i väggen! Inte har det varit ljust på flera dagar heller. "Kom då kossera!"

Betesdjur kan förekomma på vägen

Det är även fortsättningsvis stängsel som gäller. Stängsel och åter stängsel. Även om det nu går fort tills betessäsongen är över är det en fröjd för varje dag djuren kan fortsätta gå ute och jag slipper slösa ensilage på dem.

Men likväl var det ett trevligt avbrott att dels sitta en stund hos kvigkalvarna för umgänge, ta en längre tur i samhället på flera ställen, och sedan återgå till de beställda ostkakorna. Bortbjudna på kvällen och då skulle de vara redo att tas med.

När det känns lite läskigt är det skönt att kunna gömma sig lite! Min lilla 70 bröt isen ganska snart, sen var både peeling och hårstyling klart inför kvällen.Det kanske inte är helt riskfritt att sitta på en sten bland tjugofem årskalvar, men om man överlever har man igen det! Lugna djur är bra djur! Puss på den!Lastat för kvällens tillställning?! Eller var det dagen efter...?!Vill man ha lugn och ro ska man inte har tjugofem småflickor direkt utanför sovrumsfönstret. De skriker från ljusning tills de fått sitt morgonfoder... Idag har jag hivat iväg dem till drängens sovrumsfönster istället! Påhejad av honom själv "Det är dråpligt att se hur de springer efter dig!" Springer de efter mig? Tack för upplysningen... (sekvens på @bondeniskarvhult)

I lördags åkte maken på jakt. Lillskrutt vräktes ner i vagnen och vi andra tre åkte för stängselrivning. Även där hade sjön stigit sig alldeles för hög, men då jag fick tips från en som rekommenderade regnbyxor och silvertejp vid stövlarna, tyckte jag att han själv kunde testa först, om det funkade. Och det funkade! Eller ja, kanske inte täthet i stövelskaften, men jag fick upp både stolpar och tråd utan att jag blev blöt om fötterna...! Kan vara farligt att erbjuda sina tjänster till mig. Finns risk att de nyttjas. Tack, oavsett! Finns risk för repris;)

Slaget vid diket. Många spjut kastades över mot misstänkta fiender. Och den enda synliga sådan, var noga med att kamouflera sig. Fikat var givetvis höjdpunkten. Ibland är det tur att man kommer på att man glömt...! Djurvakt i helgen var det! Mötte dessutom en tacka på fel sida så det var två nöjda barn som kunde hjälpa till att fösa in henne i hagen igen.

Igår var det feberdags för lillhönan. Make och barn var en runda i garaget för lite snickeri. Jag tog en sedvanlig söndag med att reda ut tvättstugan och gav mig i utmaning att provbaka en butterkaka. Lite mer vaniljkräm i nästa gång så:) Dessförinnan var det bara att grädda på två plåtar nattjästa frallor och de fem brödlimporna så klarar vi oss denna veckan.

Idag har det varit - någon som vågar gissa?! - Stängsel! Ligger i detta underbara läge att det krävs rivning i en by, för att kunna flytta djur på nästa ställe, riva deras gamla och sätta upp till nästa gäng för att riva... Ni fattar...!? Premiär för foderkrubban. En av flera. Och en extra foderhäck på plats så alla får chans att äta.

Hem för lite lunch så var det lagom för far och son att åka till tandläkaren och jag blev kvar hemma med flickorna. Sen var det snart för mörkt för att åka iväg till nästa projekt, så det blev en tur till lagården, där katten Abbe, som smitit från veterinärtiden, ännu en gång fångades in och sattes i bur för hemfärd.

Maken är iväg, så för egen del har jag äntligen fått igenom ett mindre träningspass, i lagom intervaller för att passa lillskiten som hunnit med "hundra miljoner femtio" (citat storasyster) toabesök. Vem kan neka nåt sånt liksom? Har klassat henne som torr, men senaste dagarna har koden knäckts för ljud som någon annan kan tyda, så nu ligger allt fokus på det. Men om viljan att förvarna hade legat på hälften dagtid hade det sparat mycket tvätt... Men men, hon är nummer tre. Vi vet hur de där funkar. Fullt fokus på det nya, och när nyhetens behag är över funkar även en återgång till det gamla. Många rekommenderar en promenad på lunchen. Längs trafikerade gator... Tänk vilken lyx en annan har som haft ett pinfärskt hygge som kamrat idag. Vilka ljuva dofter! Och en fin grupp djur att titta på.

Fikadags, sen nattning! Alltid redo?!



Vaknade effektivt

Bondelivet 2018Posted by Åsa Tue, November 06, 2018 21:15:06

Ett gäng småflickor samlade i morgonsolen. Gå in och lägg det där i sängen, fick hon order om. Hon löste det på sitt sätt.

Sen torsdag kväll bokade vi lördagskvällen med gymnasiekamraten. Sen fredag kväll fick vi förfrågan gällande samma kväll av ett annat par. Visst är det typiskt! Men men.

Råkade komma på mig själv med att tänka: "Bra att det kommer nån med småbarn" - Risken/möjligheten är hög att skötbordet i tvättstugan kommer användas, vilket avstyr klassikern att stuva in all bråte där och stänga dörren. En spark i ändan att göra det ordentligt, med andra ord. Kanon! Olovlig utrymning i syrrans skor.

Något som var mindre kanon var min och makens konversation en dag; Jag tyckte mig kommit på nåt helt världsomvälvande. Hans respons?! - Nä.

Jooo, men liiite jättebra i alla fall?! - Nä.

Bara liite bra då...? - Nä.

Vad fan gör man med en sån butterkaka!???! Butterkaka ja... Det är gott. Stående i Skåne - Frazettis butterkaka direkt från bageriet i Arlöv. Ojojoj, det var länge sen. Fråga inte om jag älskar sötbulle-butterkaka mer än maken-butterkakan... Ett klassiskt exempel på att man både vill äta kakan och ha den kvar! Knepigt. Knepigt. Och aldrig har jag vågat ge mig på att baka en själv... Kanske dags för den utmaningen.Fredagens utsläpp till större hage. "Syns vi?!"

Highlife på torpet! Allt påhejat av ett gäng kossor. Krävdes inte så många hemma-potatisar till middag! Och mitt i allt gick strömmen. Bara att brassa på i vedspisen då, så vi fick vår mat före årsmötet med biföreningen. Tur man har vita huvud i lagården i alla fall, så man utfodrar i rätt ände!

Idag hade jag tänkt att flytta en grupp kor när jag stängslat om och utökat en hage. Dock hade sjön stigit så pass på en dryg månad, att där jag stängslade i skor då, räckte inte stövlarna nu. Smög försiktigt så länge jag kunde för att fiska in mina lånade stolpar, men på fjärde stolpen kom antingen en våg eller så gav botten vika. Det rann in i alla fall. Rejält. Men det är också en perfekt motivationshöjare. Bara att speeda upp där i sjön så det blev avklarat - skadan var ju ändå redan skedd.

Medans det gick bra...!

Det var ett abrupt uppvak, blev hanterbart men kylde av snabbt, så istället för att sätta om dessa några hundra meter tråd närmre land, dra de hundra meterna kvar längs vägen, flytta korna och riva stängsel där de gått, klafsade jag upp till bilen, tömde stövlarna, vred ur raggisarna och körde hem i strumplästen.

Men som alltid - inget ont utan nåt gott. Byxorna har varit i behov av tvätt länge - nu var de redan blötlagda och därmed redo för maskinen. Tånaglarna hade hunnit bli lagom mjuka för en klippning, så bockades det av från listan. Och jag var hemma så jag kunde fika med maken och flickorna. Frågor på det? Selma, prinsessan på ärten.

"Vuxentid"...

Mitt inför köksröjning och matlagning knackade det på dörren. Av en stackare som inte klev in utan väluppfostrat stod kvar på trappan och så när missades i kaoset inne. Dock är jag inte säker på att vederbörande vågar sig tillbaka någon mer gång, efter att ha kikat bakom kulisserna, men skulle så vara fallet rekommenderar jag att knacka på insidan av dörren. Det är svårare att missas då!:) Alltid kul när nån bara trillar in, trots allt. Med risk att jag bara var snäppet trevligare än den där bilfärden för några veckor sedan. Andan tappas totalt när man kommer in. När nattningskaoset väl är över tassar jag runt som en zombie och mannen tvärslocknar i soffan. Välkomna till oss!

Maken svetsar vidare på grindarna i lagården. Om han räknar ner eller inte vet jag inte än. När han kommer in överlycklig med nyheten av att vara klar - får jag väl titta på honom och iskallt säga: Nä!

Imorgon har jag en massa stängsling att återuppta. Med torra stövlar, hoppas jag.

God natt



Next »