En ung bondes vardag

En ung bondes vardag

Diskret självskadebeteende...

Bondelivet 2019Posted by Åsa Thu, March 21, 2019 22:03:10

Det där med att vara "kobent" får en helt ny innebörd när man studerar 172!

För att göra en lång historia kort (det kan jag inte, så ni behöver inte vara oroliga!) så har jag haft ett par rent av pissiga veckor. Inget har varit kul. Inget har "varit värt nåt". Och ingen ljusning i sikte. Allting bara hopar sig, inget löser sig. Ingenting får någonsin bli klart utan att något annat kommer emellan. Vet inte vilken ände att börja i och ingen motivation alls. Pest och pina och allra mest oerhört mycket blääää!

En fysisk åkomma, eller smärta, är ju så mycket lättare att förstå och förklara, så lite diskret sådär har jag provat på viss form av självskadebeteende;

Igår skulle jag vara duktig och torka av kaklet i köket som inte är gjort sen det stektes fläsk för några dagar sedan (jepp, på den nivån ligger motivationen!) Hängde där så fint över bänken och felbedömde de cirklande rörelserna så jag provade spetsarna på flertalet knivar som hänger där på en magnetlist. Och jag kan lova att så vassa som eggen var mot min tumme och hand, har de aldrig varit tidigare! Har gårdstomten varit i farten månne?!

Det la ribban för dagen, för det mesta som kunde gick fel. Öppnade jag ett skåp så visst rasade nåt ur. En tallrik fick prova golvet när jag tömde diskmaskinen - både tallrik och golv höll! - och det är ett smärre under att jag fick ihop både middag OCH tårta till maken utan inblandning av plåster eller brandvarnare.

Igår rasade prylar, och idag jag, då jag "skulle bara" och klev i mina oknutna kängor - snörena i stoppade. Lyckades på något vis krångla i ena skons snöre i den andras hakar. Att jag är så grym på steppdans visste jag inte!

Ni fattar själva att det slutade med en raklång hög på uppfartsgruset. Så nu sitter jag här med effekten av nåt diskret självskadebeteende, sönderristad tumme, öm fotled, händer prickiga som dalmatiner, öm nacke och ett blått och blodigt knä. Tror någon det känns bättre?! Inte ett skit faktiskt!

Men jag låg där och insåg att nu får det fan i mej räcka! Med allt!

Så nu räcker det!

















Jag ska bara...









Kom faktiskt in i någorlunda vettig tid, så åt i lugn och ro och räknade med minst en timme för slipning och spackling i rummet uppe före avfärd mot nästa stötvågsbehandling. Precis kommit igång fick jag ett sms från Jirka, som blivit lovad en traktor och kärra på eftermiddagen (i min värld efter avslutat jobb) och han ville komma klockan ett.

Jahapp. Tippkärran står fortfarande uppallad sedan förra våren då den fick nya däck - har inte behövt den! - så det var att dra på kläderna igen och skruva fast hjulbultarna ordentligt.

"Liten och klen får gå till Frälsningsarmén på kyllingaben!" Eller så får man leva lite over kill och nyttja det lååånga röret!

Efter lite diskussion och logistikplanering slutade det med att jag körde upp ekipaget till kyrkbyn. Första gången jag kör olovandes i någon annans trädgård med traktor, men jag utförde bara order! Fick skjuts hem, bytte om och körde ner för behandling.

Vem behöver lekplatser när man har en livsfarlig lagård att vistas i?!Smart tjur! Han löste trängseln genom att dia bakifrån! "Vi städar i kalvningsboxarna, så jag hämtar lite spån att strö med!"

Lillhönan skulle inte vara sämre än brorsan som fick prova mjölkning, så idag var det hon som smet ut till drängen och provade att "spruta mjölk", som hon uttryckte det. Underbara ungar, tänk vad många ni gläder!

...och jag har en känsla av att mjölkande femåringar är ganska lätträknade i dagens samhälle! Klart man blir stolt! Och vilket liv man erbjuder sina små. Tänk vad de tankar erfarenheter och bred kunskap!Vidare igår så kom en hundrastande granne förbi och poängterade en ny kalv i hagen. Där ska inte finnas fler! Men jodå, där låg en ny kalv. Från kviga 57. Tittade jag fel häromdagen på kärringen som rymde från hallen? Hette hon inte 56?! Tvillingar?! Fyra kvigor är i stort sett identiska med fläckar på näsan. Och jag fattar absolut INGENTING! Trodde vi släppte över sex djur i fredags. Hur kan jag då ha tretton i hagen och den fjortonde intagen i lagården med förlossningsdepression? Och hur kan jag ha totalt sjutton att kalva ute, med fjorton kalvningar och fyra dräktiga kor kvar? Och hur kan jag annars ha nio slaktdjur, med tre kalvande kor i samma grupp, när gruppen består av tretton?!
Kom fram till att det måste vara den där trettiofemte kossan i flocken som fortsätter gäcka mig...

Ena halvan av mig tänker "Shit happens - det är väl inte hela världen" och den andra halvan ska riva ut hela skåpet i jakten på stall- och betesjournalen och säkerställa antal kor och förväntade kalvningar. Ska bli spännande att se vem som vinner...! Så alla ni som hävdar att jag har sån koll - begrav det i glömska!

Fikadags och en vision om någorlunda vettig nattning. På jäkelskap lär det väl kalva i lagården också. Man ser saker på olika vis. Maken kämpade med att fota bina i krokusen. Han visade mig denna bild som han var så nöjd över. Han såg biet, jag fastnade för skuggan!

God natt.



Lite smolk i bägaren

Bondelivet 2019Posted by Åsa Tue, March 19, 2019 22:03:18

Efter totalt tre kalvningar igår, så var det dags att både spräcka trettio-strecket och död-nollan. En kviga födde en levande kalv men kort tid efter låg kalven död. Kvigan har inte varit någon favorit tidigare, stärktes redan i somras då elva djur lastades på tre minuter, och hon tog över två timmar på sig, och jag fick än mer vatten på min kvarn efter vår dust i natt. - Hon har skrivit på sin enkelbiljett. - Blev knappast annorlunda när jag tog drängen och djurkärran med mig till ligghallen för att ta med henne tillbaka till slaktgänget, och kärringen var väck.

Jag lämnar inte utrymme för idioter i mitt liv. Kan man inte stanna för grindar, eltråd (även om det inte räcker med skyltar med stängsel på, likt tex naturreservatsskyltar, som vissa tycks tro), sparkas eller tenderar till ilska när jag tar kalven, eller rentav bara beter sig illa, tackar vi för tiden och att vi fick lära känna varandra, men det räcker där.

Skogsinköpare trillade in på gården minuten efter foderbilen. När de båda lämnat kom första lasset med utsäde. Hade inte tänkt plöja något i år av ekonomiska skäl (och arbetsmässiga då jag tycker det är tillräckligt som det är!) men efter EU-ansökan var det bara att konstatera att jag inte har råd att INTE plöja. Så nu blir det likväl till att ställa i ordning plogen med nytt däck och nya spetsar. Men men, gör det för en god sak - hade han bara kunnat hade drängen skuttat jämfota av glädje. Han älskar att plöja.

Drängen har roat sig med att räkna balar (han var nyfiken för egen del, sa han) och kom fram till att vi har gott om foder ännu! Sista halmen kördes in idag, det trodde jag väl aldrig att den skulle räcka i tre månader! (Har ingen aning om vad jag hade att förvänta mig) Men likväl bör jag som vid tidigare uträkning ha cirka hundra balar att spela på. Med beräkning på full utfodring halva maj - gud förbjude! Sista halmbalen inne. Nu vill det till att njuta av att ösa ut det sista med andra ord. Innan det är dags att putta hängande höbal runt lagården.

Så. Kalv nummer trettio som första döda känns okej trots allt. Lite svinn får man räkna med som det bekant brukar heta, och förra året vid denna tiden dog de på löpande band. (Kanske har jag lärt mig sköta djuren nu så jag kan ompröva mitt vanvårdsbesked?!) Nytt strö igår - Fullt Ös sen Medvetslös!

Både igår och idag var tanken på innefix. Skulle vilja få klart 2018-bokföringen helt, snart moms för min del och hemmet ser ut som... En massiv depression infinner sig så fort man närmar sig ytterdörren... Hann reda upp sju åtta maskiner från tvättstugan i alla fall. Dammsugar-Bob har lagt av så inte ens honom går det att lita på.

Att det var samma månad igår som idag däremot. Igår snö på alla håll, varvat med piskande spöregn och solsken. Riktigt aprilväder. Och idag riktigt fint vårväder. Det hade jag inte fått njuta av vid bokföring och renovering.

Hade även på listan att gå vidare med spackling och förklistring av rummet däruppe, men antar att det kommer andra dagar.

Hade den minsta hållit sig till planen idag för två år sedan, hade vi blivit trebarnsföräldrar då. Hon har som de flesta vet en egen agenda, men vi får likväl hitta på något att gratta pappa med imorgon. En var väldigt nöjd! (Hittar pellets precis överallt!) Både under och efter åket!

God natt!

Halvkalvat

Bondefamiljen 2019Posted by Åsa Mon, March 18, 2019 22:13:41

Jahapp. Då har ännu en vecka swishat förbi. Hann den ens säga "poff"?!

I måndags kom i alla fall två snickare som utlovat och la om taket på den där ligghallen. Ett bekymmer mindre.

I tisdags åkte jag iväg på en så kallad djupgående vibrationsmassage. Knappast skön där och då, men väldigt skönt efteråt. Jag har hittills heller inte fått den där massiva "träningsvärken" man lätt får efter en vanlig massage. (Synd att jag redan i onsdags skulle ikapp en kalv, halkade och vred till hela vänstersidan. Fotled, knä och en brännande höft/ljumske. Men jag fick tag på kalven!) Glömde blodtrycket någonstans på britsen, så satt en stund i väntrummet för att stabilisera mig innan avfärd och fick tipset om att stoppa ner fötterna i nån dammsugare där. Fy för den lede sicken hårdhänt sak det där var! I synnerhet kring min ännu inte helt ihopläkta lilltå som jag så fint, bokstavligt, spräckte en natt. (Jepp, här går det vilt till...)

I stan hämtades även tapeterna till flickornas rum ut. Så nu återstår väl bara rummen då... När ska detta hinnas med?! Färghandeln hade nyligen en drive med trettio procents rabatt - synd att inte nyttja - men tiden för resten sen då?! Aldrig får man bli vid det man tar sig för och alltid kommer något annat emellan.

Lyxade till det med grillad fläskkotlett en helt vanlig tisdag i mars! Nån verkar haft en tuff natt. Undrar varför...:Typ som i torsdags då jag insåg att en kviga ute kämpat länge med sin kalvning. Lämna spacklet i rummet, rusa ut och stänga in henne i ena ligghallen, fixa fram dragrep, dra ut ben nummer två på kalven - det går inte att komma med fot, mule och armbåge samtidigt i en trång kviga - och vips var lillkillen ute. Lika vips var jag inne - insåg att jag skulle vara hos sjukgymnasten sjutton minuter senare. Full av koskit och blodig efter att ha rotat i en förlossningskanal. Genom duschen, en räserfika och iväg de tolv minuterna till samhället. En minut över utsatt tid satt jag i väntrummet och var incheckad i andra änden av byggnaden. Allt detta, för åtta minuters stötvågsbehandling och sedan hemfärd igen. Suck...

Kossan till vänster fick vänta på nedkomst ytterligare tolv timmar!:Haft familjetid hela helgen i lagården. Babyboom igen tror jag.

I fredags flyttade vi över hela ligan från leran till en torrare hage (jag bävar för den dan drängen inte tänker åt mig längre!), sorterade ut de sex jag bedömde som närmst kalvning, till kalvgänget, och igår hade fem av dessa kalvat. Snacka om insats i grevens tid. Sen att jag fick börja dagen idag med att bärga en kalv i fel hage lik förgrymmat är en annan historia. Blev dessutom varse att jag har noll koll på allt!; Räknat min sommarens kviggrupp, elva styck, plus två kor. Innebär tretton kalvningar ute. Vad jag ständigt glömmer är att jag även hade fyra herefordkvigor gåendes med herefordgruppen. Alltså ökade det på utekalvningarna med just fyra, och totalen likaså. Men plötsligt stämmer det så mycket bättre för mig! "Är kanske dina djur som irrar i Alvesta ändå, med tanke på vilken koll du verkar ha!" - Tack min vän. Var glad att du befann dig utom räckhåll!

Efter middag och våffelfika hos di gamle - vilket även innebar fyra limpor dagsfärskt bröd till den egna frysen, mot en drös ägg - avslutades dagen med att dra ut årets första döda kalv. Det var jag i alla fall helt säker på när jag insåg att den kalvande kvigan behövde hjälp och jag möttes av en stor, kall, stel, mörklila tunga. Chockerande nog levde kalven och stackars kvigan fick en akut förlossningsdepression. Slet för att få ut kalven (mest maken i och för sig) och efteråt la kossan sig "som en ko" och bara stirrade framför sig. Men en blick ungefär lika levande som Egyptens sfinxer. Noll respons för kalven.

Bara att gå in och tina råmjölk (Jösses! vilken skillnad det var mot vasslen jag försökte med häromsistens!). Få i kalven den och stängde in dem i ligghallen.

Första kossan jag mötte i morse var den instängda kvigan - ute på vischan... Både hon och kalven är nu inlåsta på undantaget i lagården.

"Jaja, om jag mååååste låta den där dia så..." Undrar hur många nära-döden-upplevelser jag har per dag. Har ju hört så mycket om dessa farliga, stirriga köttdjur som man varken ska gå nära eller binda upp. Jag fär ju som en iller mellan dem dagligen. Som bilden visar: Finn ett fel...

Kom in därifrån och slängde en blick på klockan. Kvart i sju. Middag och träning klockan sju ikväll? Nope! Dessutom dragits med en saftig huvudvärk hela dagen, så ska krypa ner alldeles strax. Kanske ta en tur ut och stämma av läget.

Den där nattamaten för kalvarna sumpade de rejält förra veckan då de la allt krut på att riva så stor del av lagården de kunde. Tog mig en och en halv timme att samla ihop dem igen, så nix. De får ta tillfällena som bjuds istället, och jag ska ta det andra som vila!
Bare å lomma ut igen... Häftig liten flerfärgad svans!

Oavsett så spräcktes halv-kalvat-gränsen idag. Under eftermiddagen slog det över mitten med den tjugonionde kalven på tjugosju dagar. Hålls samma tempo (ha...ha...) är det klart om en månad. Vilken dröm!

Sonen kom hem från skolan idag med kommentaren: "'Fröken' sa att jag inte får skriva mer om kalvar i min tankebok (dagbok) nu." Efter en kort stund kom tårarna: "Och så har min kossa kalvat idag..."
Vi enades om att bjuda in "Fröken" på middag och spa - Peeling, öronrensning, hårstyling OCH klädtvätt. "Varje söndag, så hon får något att skriva om i sin tankebok på måndagarna!" (Tårar av skratt!)

Var tog pajken vägen?! Om ni visste hur många kilo pellets som ryms i de där små fickorna/kläderna...Den lille kofösaren. Den här bilden påminner mig om att jag nog borde städat även i lagården... Premiärmjölkning!Han har ju en hyfsad utsikt, grabben!

Nähä, ut med mig var det! God natt!

Nja, kanske inte planerat och smått överfallen

Bondelivet 2019Posted by Åsa Sun, March 10, 2019 21:28:26

"Jahapp, där fick jag mig en känga", sa maken när han såg rubriken på nätet. (och då är det ändå han som är romantikern av oss!=))Förstasidan OCH helsida - igen! Det är liksom en och en halv vecka sedan sist! Undra på att jag mått dåligt - kändisskapet gick mig totalt överstyr!

Ja, jösses. Kom på mig själv för en stund sedan att fundera på vilken dag det var - borde det inte vara helg snart?!

I fredags kom vi ut bara för att konstatera ännu en gång att vi flyttat fel ko till kalvboxen, då det sprang runt en pigg liten kviga på foderbordet. Semintanten kom för att väga herefordar som var ett år ("blir nog frampå eftermiddagen!" - Hon stod utanför strax efter tio! Enligt reglerna ska även tio procent av de nyfödda vägas, så de hämtades in från sin box och skickades i vågburen de också. Smidigaste vägningen hittills tror jag. Lyckades även fiska upp de tre kvigorna utifrån på ett enkelt sätt.

Precis lagom tills hon åkt kom den nya plåten till ligghallen, så återstår att se om snickarna kommer imorgon och börjar riva.

Är det bara jag som tycker det här är läskigt så tånaglarna kryllar sig?! Ännu en gång känns det så ironiskt att lilla Sverige, med befolkning som en liten stad i världen, ska slå knut på sig för att rädda världen... Visst kan vi göra mycket per capita, men det hjälper inte så länge övriga världen får härja fritt!
I fredags kväll föddes, bokstavligen, en kalv i famnen på mig. Detta sedan vi ansåg det som för stor påfrestning för kvigan att få ut den själv med tanke på klövstorleken som stack fram. Då hon stod upp tog jag emot kalven för att denne inte skulle braka rakt i golven. Om just detta är orsak till mitt mående igår, vet jag inte, men i så fall möblerades det nog om rejält i mig.

Satte mig för att ta nåt litet att äta före utgång igår, maken gick före ut för att hjälpa till. Från ingenstans fick jag så enormt ont i nedre delen av magen att jag knappt fick luft. Jämförde det med ett massivt värkarbete utan paus. Ringde in maken igen. Jag var rentav rädd en runda. Riktigt rädd.

Efter trekvart eller något lättade det så att jag kunde andas någorlunda normalt i alla fall, men han fick gå ensam där ute.

Resten av dagen gick jag med en sjuk mensvärk - utan mens. Svårt att kissa och ville till att planera för hosta och nys. Skratt var det aldrig tal om. Jag som skulle lägga helgen på spackla rummet däruppe som maken gipsat...

Maken åkte iväg för att hämta en hyrd slipmaskin och ganska precis efter han åkt kom drängens fru in efter en titt i lagården - en av korna hade lyckats rymma ur kalvboxen och spatserade runt och ställde till oreda.

Bara att gå ut med andra ord. Repa kossan och leda in henne i boxen igen. Och titta till kalven som rasat ihop i ett hörn. Med stenhård navel, flämtande andning och fyrtio graders feber. Sån var han inte igår...

Då kommer man till det ljuva dilemmat; veterinär en lördag kostar ungefär kalvens värde gånger tre. Tjuruslingen var sannerligen inte pigg heller, men att avliva en veckogammal kalv ger något grymt merjobb med en ko i full mjölkproduktion. Nä, måste i alla fall försöka. Det kan ju gå!

Och det var så illa, att när veterinären väl kom efter några timmar, fick jag gå fram och peta på kalven för att se om hans ens levde längre... Döm min förvåning när jag kom ut igen några timmar senare!:

Metacam (motsvarande vår Alvedon) är grejer det!

Någon gång i natt kom maken hem efter att ha slipat golv i sin lillstuga på föräldragården. Jag vaknade till vid fyra, sen jag vänt mig om och insett att magen inte accepterade det läge dit jag vänt mig, och då låg han i sängen.

Kan man påstå att lillasyster kommer att få "takvåning"?! Med sjöutsikt. Borde höja värdet rejält!
"Mat! Nam-nam! Tittut!""Åka!" "Klättja - KOM!" De där två har något fuffens för sig! Eller så är det den lilla som ska ha yrkestips för att kunna bli en snäll och duktig mjölkko framöver?!

Kom upp idag totalt mörbultad i magen. Känner mig verkligen nyförlöst, fast utan underlivet inblandat. Höll på att börja skratta när jag skulle ta mig i och ur bilen då sonen var på fotbollsträning. Maken i kyrkan och flickorna hos drängen. Fick mig en stunds egentid då det inte är lönt att köra hem från samhället. En stund med Mor i luren (hon är smått vansinnig på mig för att jag inte åkte till akuten igår - jag hävdar att det är så långt in och att det säkerligen hunnit gå över tills man är framme = onödig resa - men antar att jag själv blir likadan framöver gentemot mina egna barn. Oavsett gör man ju alltid misstaget att googla symptom, och sen är man ju så sjuk att man inte vågar söka vård! - Utomkvedshavandeskap. Tarmvred. Blodpropp i tarmen. Brusten äggstock. Livshotande tillstånd... Äh, det går la över...! Jag är ju inte sjuk! Visst mådde jag illa en stund av smärta, men inget försämrat allmäntillstånd.)

Hade med mig en bok att fördriva tiden med, då jag tog gårdagen som ett tecken på att det var okej att ta det lugnt (övertyga min make någon!) men det var inte många sidor innan den sista halvtimmen gick till att studera insidan av ögonlocken.

Nu i eftermiddag har de stora barnen lek med kompisar. Jag och den lilla har fyllt på frysen med nya bullar. Varit utan nu i ett par veckor snart. (Jodå, trots min bullevard! Det är ju en månad sedan!) Total katastrof! Försökte även övertyga en gottsugen tvååring att lägga dumlebitarna i mördegsbollarna, men det gick så där, ärligt talat.

Maken åkte på nåt möte och fortsatte direkt till slipmaskinen.

Jag ska ta mig en tur ut till de små och sedan försöka komma i säng på "rätt" sida tolvslaget. Blivit bättre och piggare under dagen, (kanske beror på att jag sov nästan en timme mitt på dagen, i sängen, så imorgon är jag nog fit for fight igen. Tur det kanske, då jag inte kan lita på att maken sliter för mig!

Men för att "knyta ihop" det där oromantiska lantlivet, så vill jag bara påpeka att det där med att tumla runt i höet är totalt överskattat - för det första både det sticks och slammar igen nosen. För det andra blir man rejält skitig i nyllet och för det tredje är det ett smärre helsike att få ut allt hö från håret sedan! Frågan är ju vad man ska ha för sällskap för att väga upp det. Men risk för att betraktas som lössläppt förespråkar jag just nu variation och mångfald!

Hur smakar skitig keps? Hörselskydd med antenn och mikrofon?! (höll på att bli dyrt...) Men man måste ju utnyttja deras nyfikenhet för att kolla upp vad jag är för en typ. Konstaterade att jag lär ha bekymmer om hundra kilo... (tillväxt på kalvarna)God natt och ha en bra kommande vecka!

Wow bland molnen!

Bondelivet 2019Posted by Åsa Thu, March 07, 2019 22:29:49

Taggade som tusan för frukost. På era platser. Färdiga. Spring! Sparar armbågar. Används inte kärran till ungen får den väl nyttjas på nåt annat när småflickorna ute ska få sitt!

Ja alltså. Wow!

Igår gjorde jag en smådum grej. Fick ett "läsartips" gällande kvällens "Karlavagnen" på p4. Och efter en timmes funderande eller så gjorde jag slag i saken och ringde in på kvällens köttema.

Smart eller ej, men jag kom fram och fick min röst hörd. Och från mina "kontakter" har det kommit idel positivitet. Antar att det inte godtogs lika hos andra, så OM jag försvinner ur etern är det troligen för att jag drabbats av någon av de skottpengar som utlysts för bönder, och mitt huvud hänger lika troligen på någons vägg som trofé.

Tänkte att ni ville veta, och i så fall ska det i min dödsruna stå "Dog för det goda köttets skull" aka offrade mig för teamet. Bara så att ni vet!

Knappt hann jag ur detta träsk, innan jag blev tagen på sängen av kommunens Centertanter som trillade in. Med tulpaner, tårta, diplom... och en journalist. Så ännu ett reportage på gång. (Och jag som planerat att vägra massipantååta fössta tossdan i mass! Är ju så gudarstrött på tårta och tänkte avstå till makens födelsedag om ett par veckor... Men vi vet ju alla hur det brukar gå med mina planeringar!)

"Sa du nåt?!"

Vilken egoboozt i alla fall! Lova dock att peta ner mig på jorden igen om jag börjar kräva att ni Niar mig! Då har det gått för långt.

Avslutat dagen med att mata kalvar, ska ta min fika nu sen försöka komma i säng. Fått vindtäta lite ikväll om det nu blir kraftiga vindar även här. Blåser rätt in vid kalvarnas öppna sida och runt går virvlarna!

Nattpussen.

Fortsatt tanka endorfin med mina små. Tror jag har igen det när de blir större.

God natt och Tack!



Kalvarna överlevde natten, jag stötvågen!

Bondelivet 2019Posted by Åsa Wed, March 06, 2019 21:46:25

Bara som ytterligare ett förtydligande, så var föregående inlägg endast en personlig och ogenomtänkt grunn. Inget facit och ingen faktatext. Men tack för all respons oavsett!

Igår rörde det till tillvaron igen. En kalv låg platt i lagården sedan vi bommat att flytta kossan i tid. Ruska liv i den och flytta ner paret i box så kvicknade kalven till kvickt med lite modersvård och bättre grepp under fötterna.

Drängen la hela måndagen på att gödsla ut uteboxen och igår blev det dags att ta itu med att strö upp den. Ungefär ett ton torv öste jag ut först, och toppade med trehundra kilo torrströ så de får det lite varmt och gott.

Yeah! Fick med den havererade torvbalen från uppfarten!

Det verkade som de trivdes och hoppade och skuttade både länge och väl innan de kröp ner. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult. Lite dåligt samvete hade jag dock igår när det drog ner på några minusgrader och snålblåsten ökade från deras öppna sida. Och mina småbebisar som bott inne i en varm lagård i upp till två veckor. Jag tror ändå att de har det bättre ute i den kalla, friska luften på en stor, torr bädd än den minimala, ständigt fuktiga jag kunde erbjuda dem inne i värmen. I och för sig kan jag nog lista ett antal personer (veterinärer) som totalt idiotförklarar mig om de får reda på detta, men jag har ju på papper att jag vansköter mina djur, så varför inte leva upp till ryktet liksom? Tänk lättnaden när de levde imorse!

Insåg att jag hade en kalv ute också, så den i skopan och kvigan på promenad på vägen till den torrare kalvhagen innan det blev lunch och iväg för att skriva EU-papper. Allt för bidragslönen. Förlåt, Jordbruksstödet.

Idag har jag provat en annan sak. Stötvågsbehandling av armbågarna. Förenklat; förstöra den friska vävnaden kring de inflammerade områdena för att kroppen ska skicka dit krigare och allt ska kunna få läka ut. Helt bekvämt var det inte. Men jag är tålig. Läskigast har istället varit i kväll - vänstra handleden har värkt nåt infernaliskt och knappt styrsel i fingrarna på den handen stundtals. (Rehab med tangentbordsskrivande). Under behandlingen kom en rejält brännande smärta längs ovansidan på den högra underarmen, men sen har där varit lugnt. Fast det känns som om jag sprungit ett maraton med armarna!
Rekommenderad vila under resten av dagen i möjligaste mån, så glad och tacksam för den snälla maken som tog eftermiddagen i lagården. Ska dock ta nattamaten med kalvarna om en stund, för de samarbetade visst inte riktigt med honom.

Kommit på hur man förenar nytta med nytta också - lagom att ta tandtråden på nattarundan i lagården. Istället för att stå och glo på nån konstigt grimaserande filur i spegeln kan jag ta en runda ut. Får säkert i mig massor av bakterier - ett under att jag inte har dött än! - Och jag lär få en chock den gången jag får för mig att tvätta jackan och hittar hela högerfickan full med upphittade öronmärken, bös och plackers...!

En jäkla nackdel som inträffat idag, var när verkstan ringde - drängen körde in traktorn igår och jag tog med honom hem efter EU-ansökan. Det läckte i en packbox vid fyrhjulsdriften. En liten titthålsoperation. Nu ringde de och meddelade att de hittat ett rejält läckage mellan motorn och växellådan - kräver storoperation med delning av traktorn. Precis vad jag behövde nu, så jag skuttar jämfota av glädje... Eller nåt sånt...
Undrar när snickarna behagas komma och fixa denna hallen då, nu när försäkringen tuggat klart...

Lite reklam ska jag göra också! Tittade en stund på TV igår, för ovanlighetens skull. "Vinnarskallar". Kände efter en stund att jag måste samla ihop hakan nånstans kring hälhöjd! Wow, säger jag bara. Det räcker med det. Rekommenderas en titt.

Någon har fått tillräckligt med hår för att stolt kunna ha "tåsch"! Taskigt när bullarna är slut. Då får man komplettera med något annat så vikten hålls.

God natt!

Jordbrukspolitik? Eller snarare mina nakna tankar.

Bondelivet 2019Posted by Åsa Mon, March 04, 2019 22:07:48

Den svenska jordbrukspolitiken. När blev den sån här? När blev man som bonde lika beroende av bidrag som en arbetslös?

Om jag bara får slira lite på mina helt egna tankar precis som de ploppar upp, så startade det i samband med EU-inträdet (även om jag inte minns det). När allt skulle bli "lättare". Gemensam ekonomi, friare handel, bättre samarbeten.

Om jag förstått det hela rätt var det i denna veva Sverige sänkte garden för sin självförsörjning. Den skulle "inte behövas längre". (Rätta mig om jag har fel)

Att vara bonde i Sverige är väldigt dyrt. Jag är en förespråkare av bete och utevistelse, men sanningen att säga så växer djuren sämre då. De mår garanterat sämre, men håller uppe sin dagliga tillväxt på ett helt annat vis med samma foderstat året om. När de kommer ut äter de lite vad de vill. Strosar runt lite och förbränner en del av det de äter. För att hålla fina marker med fin flora ska det betas ner ordentligt, även om det innebär att djuren får gå på "smaldiet" några dagar vilket direkt leder till dämpad växt.

De länder som har slopat, eller aldrig har haft, något beteskrav kan hålla den högre tillväxten till ett liknande pris, men djuren blir slaktfärdiga fortare vilket leder till en billigare uppfödningskostnad. Likaså med mjölkproduktion - bete ger "sämre" föda och mindre mjölkmängd. Ska mängden hållas uppe behöver det kompenseras med annat foder i högre grad. Vad jag vet är Sverige enda land med beteskrav för samtliga nötkreatur förutom tjurar. För mjölkkorna är det minst hundra dagar om året. Hundra dagar där kossan får ges en möjlighet att må bättre, men lägger energi på att dels trava runt och dels leta mat istället för att "stå still med fokus på produktionen" och äta det toppfoder som serveras framför mulen.

I Sverige har vi ganska stora krav på utrymme för våra djur. Åtminstone om man ser det i jämförelse med övriga västvärlden. Detta leder till stora, dyra hallar med bra ljus, och bra luft.

Vi har krav på en minimal antibiotikaanvändning, vilket i väldigt många andra länder används nästan som ett dopingpreparat. Undrar hur vi kan få så mycket resistenta bakterier...!? ---

Vår svenska, fantastiska djurvälfärd kostar oss bönder enorma pengar varje år. Lägg där till att Sverige ska rädda hela världens klimat och beskattar i synnerhet landsbygden för allt de kan komma på. Vi har världens högsta dieselskatt i Sverige, och hur många bönder är vi? I många fall kan det kännas som en bestraffning att hålla på i branschen, medan många andra länder subventionerar skatterna för livsmedelsproduktion för rikets säkerhet.

Jag har nosat på det tidigare, och det är min totala uppfattning att Sverige som land har varit alldeles för säkert alldeles för länge. Danmark är måna om sitt livsmedel (förvisso med avklippta svansar och en (det mesta är högre än Sverige) högre antibiotikaanvändning i förebyggande (dopande) syfte. Finland satsar stort på växthus för att kunna öka sin självförsörjningsgrad på "sydeuropeisk" frukt och grönt.

Dessa våra grannländer har världskrigen i färskt minne och väljer att ta det säkra före det osäkra. De minns hur det var att ockuperas. De minns ransoneringen. De minns vidden av att ha det de behöver inom rikets gränser.

Dyrare mat? Det kan vara en lösning på svenska bönders problem. Men den inhemska maten är redan ganska dyr. Eller så är den utrikiska, ofta långtransporterade maten grymt billig. Och billigt är gott, säger en del. Oavsett produktionsform, eller transporternas klimatpåverkan.

Gemene man är överlag medvetna om skillnaden på svenskt och utländskt. Sedan en tid tillbaka är det trendigt att äta efter säsong, köpa svenskt kött och svenska mejeriprodukter. Hatten av för alla som bryr sig! Ju mer svenskt som går åt desto högre efterfrågan, desto bättre för bonden. Kanske. Det mest troliga är att mellanleden käkar upp förtjänsten, eller så ska skatten beskattas lite extra.

Sen har vi ju den där delen som heter nånting, som jag nu kallar för storkök. Kommuner. Ju billigare måltid ju bättre. För att inte tala om restauranger. Billiga råvaror, högt pris ger högre vinst.

En del kommuner ska ta täten och vara gröna. En kommun som väckte mycket debatt för några år sedan var den som skulle servera etthundra procent ekologiskt kött. Åkte de och köpte från den stora gården i kommunen? Nix, Italien var billigare! Men ekologiskt var det!

Vad som ska/kan göras då?

Ja, vad vet jag. Vi bönder skylls ju för att vara ett gnälligt släkte, men en bra början kunde ju vara att underlätta för de som vill bidra till den svenska livsmedelsförsörjningen. Som det är nu är det regler på reglerna och paragrafer och klausuler på de reglerna. Och skulle du fråga någon vad som gäller vet inte ens experterna det, för det är alldeles för krångligt för att orka reda ut.

För egen del tror jag att det skulle behöva premieras för de som vill ha lite mindre och "gå tillbaka till" de mindre blandjordbruken som fanns för femtio, sextio år sedan. Det måste bli lättare att komma igång och få en lönsamhet. Alla som startar företag sliter röven av sig, rent ut sagt, men väldigt få är bidragsberoende. Och de andra branscher som sliter röven av sig med MÅL att klara sig på bidrag?!??? I min lilla värld skulle man kunna leva på jordbruket och eventuellt få nån form av bidrag som bonus för väl utfört arbete.

Vi som bönder behöver ges en chans att kunna trappa ner för att hinna och orka förädla den råvara vi producerar. Och vill vi inte göra det själva måste det löna sig att skicka iväg råvaran. För att gå tillbaka till mjölken, så kostar en liter i affären?! Jag har inte köpt mjölk på åratal! Elva, tolv kronor?! I bästa fall får bonden tre! Men den kostar nästan fyra kronor att producera. Man behöver liksom inte vara nåt mattesnille för att fatta varför mjölkgårdar klappar ihop eller lägger ner. De har halverats de senaste åren!

Jag lever själv med kossor dagligen. Har i runda slängar själv hundrafemtio djur på bete. Men likväl kan jag bli rörd till tårar av att se en ren mjölkbesättning släppa ut sina kor på bete. Det börjar vara en unik syn på vår landsbygd.

Det blir stora rubriker när "Arla höjer priserna" - med fem öre. Men att de sänkte med tjugofyra förra veckan berättar ingen! (Arla som för övrigt blivit alldeles för stora för att kunna ha en empatisk produktion) Mjölkbönder idag får sämre för mjölken än i mitten av åttiotalet. Då fick de också 3,30. Vad kostade spannmålen då? Vad kostade dieseln då? Det var då sannerligen inte sexton kronor litern, vill jag lova.

Med risk för att misstolkas, så tror jag att vi måste backa bandet. Vi måste stärka vår inhemska livsmedelskedja. Vi behöver tillbaka till "en gård med fem kor, tre grisar och en häst". Tre fyra stycken i varje by.

Dessa industrianläggningar vi har idag (jag har själv hundrafemtio djur, ska jag tillägga) är inte bra för någon eller något. En ensam människa ska inte bruka hundratals hektar när man rent krasst skulle kunna leva på femton.

Det som jag tror är anledningen till att det blivit så här, är dels en blåögd tro på att vi ska kunna konkurrera med utlandet ju större vi blir. Dels de ökade priserna på precis allting runtomkring. Och dels för att vi dårar som är kvar känner ett ansvar för att "rädda" grannskapet när de andra lägger av.

För egen del kör jag ut ungefär femtio djur varje år på bete hos andra. Femtio djur som håller landskapet öppet i byar långt borta hos människor som är tacksamma för att slippa sly och skog direkt på huset. Människor som varje år lånar mina djur för att det "inte finns någon annan". Jag brukar till vardags strax över tjugo gårdar, om man tänker gårdarna som det såg ut på sjuttiotalet, för "vem skulle annars göra det?!"

Och vips, så är ekorrhjulet igång. För att kunna beta "åt alla" behöver jag många djur som kan hålla betestrycket som krävs för vår vackra natur och rika fauna. För att behålla vår fantastiska natur och vackra landsbygd. Den som turister vallfärdar hit för att få uppleva. - Men ska jag ha så många djur måste jag ha vinterfoder. Och då krävs det lite storlek på åkrarna. Och då krävs det lite större och lite dyrare maskiner om jag ska bli klar någon gång, för tid är pengar. Och större maskiner kräver lite mer bränsle och för att ha råd behöver jag lite fler kor som kan ge kalvar att sälja som kräver mer foder som kräver... Och så vidare och så vidare.

Det kan jämföras med vårt ljuvliga samhälle generellt där alla ska ha topptrimmade jobb, kropp, löner, hem, senaste bilen, fina semesterresor, you name it! Men känn ingen press!

Jag kommer inte hålla på med det jag gör nu. Jag tänker inte växa med djurantal. Jag ska på sikt ha färre, men bättre djur. En önskan om ett eller flera ben till att stå på. Det ligger på framtiden. I höstas skulle jag minska på djurantalet. Det sket sig med torkan. Omöjligt att bli av med djuren nu. Så bara att hålla ut.

Oavsett hur tankarna går med köttätande och allt vad det nu är, ska man vara medveten om att svenskt klimat lämpar sig dåligt för odling av människoföda. Och det många missar är att för att kunna odla något behöver vi gödsel. Vad är mer naturligt än naturgödsel, det vill säga skit från hönor, grisar, kor och hästar?

Hela Sverige är i gungning. Gröna vågar är på gång. Direktförsäljning är på tapeten och medvetenheten ökar. Det lilla enorma problemet är bara att det går för sakta. Valsarna är i rörelse, och förhoppningsvis kommer centrifugen snart igång med en hållbar förändring.

Om detta är något svar eller inte på frågan jag fick tidigare, vet jag inte. Säkert rörigt som tusan men det är tankarna precis som de ploppat upp. Inget tillrättalagt eller välformulerat. Totalt mina tankar, funderingar och åsikter medan mitt vasslebröd står i ugnen. Snart dags att gå ut till skitungarna i lagården för nattamat. Detta med vetskap om att jag tillhör en stolt yrkesgrupp i ett föregångsland vad gäller djurvälfärd, miljötänk och antibiotika. För att inte tala om vår fina landsbygd. Den sköter inte sig själv. Tumma inte på detta, är mitt budskap.



Kalvar och åter kalvar

Bondelivet 2019Posted by Åsa Mon, March 04, 2019 14:56:17

Tack för alla positiva kommentarer!Tänk att vi körde djur i denna! Brant. Hög. Vinglig. Sista sju-åtta åren har den agerat ligghall, lite nergrävd, men flyttades i helgen till de stora hallarna. En skamfläck mindre i sjöutsikten.Var bortbjudna i lördags. Det var vi för två år sedan också. Hunden har krympt! "Hål" kom lillflickan och sa. Hon hade rätt. Ett rejält hål i de fodrade stövlarna o storlek 22. Men kanske är okej när alla våra tre barn haft dem som lagårdsstövlar sedan sonen fick dem i en kasse med ärvekläder.

-------------------------------------------------------



Så dök den då plötsligt upp. Slaktbilen. Makalöst tjuriga tjurar att lasta, så tur vi kunde runda av med ett gäng lättlastade kor.

Han ringde och anmälde ankomst kl 10. 10:01 stannade han utanför lagården. Det tycker jag är bra gjort.

Kossorna som åkte var de sista hornade jag skulle blivit av med i oktober. Åja, den där felsorterade kvigan rök med av bara farten. Det var rätt djur som åkte. Beslutet om hornlöst är taget och ett mål att jobba mot. När vi dessutom fick använda varenda kvadratmeter av hagen för att samla ihop dem och få upp på min djurkärra kändes beslutet än mer rätt. Lite vemod dock mot min mjölkis inifrån. Min 1113-ättling.

(1113 var en mjölkko i egen klass. Kalvade en liten pigg skit, brunstade efter fyra månader, där brunsten utmärkte sig med två försiktiga bröl när man kom. Blev dräktig. Mjölkade totalt nio månader och tvärsinade sig från en dag till en annan. En pondus som gjorde att ingen rörde henne, hon rörde heller aldrig någon. Och när hon kom in i lagården, var det tomt i hagen. Hon väntade alltid ut alla andra. Även denna kossa jag handmjölkade inför 300 scouter när de hade läger med gårdstema. Helt fel tid på dagen, utomhus i grimma, bunden i en kärra. Sexton år hann hon bli. Fick en så oerhört massiv juverinflammation vid trettonde kalvningen att vi beslutade att låta henne flytta till de evigt gröna ängarna och nu var det då hennes sista kalv som åkte iväg.)

Men för det första har hon gått från att vara världens fegis och mjukaste ko till att vara väl medveten om sitt övertag i och med hornen (hon var den enda med dispens!) och nyttjade dessa vid varje tillfälle. Och för det andra har hon inte blivit dräktig i tid, vilket skulle innebära en ensam uddakalv i oktober. Så nej. Det finns inte utrymme för alla önskemål efter 2018. En tagg i hjärtat några dagar nu, sen har jag kommit över det. (Problemet framöver kan bli att gallra bland korna. Många är väldigt tillgivna. Men det tar vi då! Har redan hittat en "älg" bland kvigorna som ska väck.)

Kan nån gissa vad som hände sen?! - Jo, vi möblerade om i lagården! Flyttade runt lite kor. Roterade i tjurboxarna och samlade ihop herefordligan, så jag slipper in i alla boxar när de ska vägas. Tog in tjurarna från uteboxen så den kan ställas i ordning till kalvarna - de börjar få det trångt.

Det ska bara erkännas att det är lite slitigt med kalvningar inne. Det måste passas på ett annat sätt när korna sitter fast. Det ska flyttas och grejas och flyttas igen. Kalvar ska ut och in och hitta rätt mamma (och helst ska en ko inte ha tre kalvar vid juvret där ingen är hennes!) Men jag ska samtidigt erkänna att det är himla roligt! Det är kalvar precis över allt. De är så grymt nyfikna, lugna på sitt egna vis och såna totala glädjespridare. Korna har lyfts till en helt ny nivå och jag blir så oerhört nöjd/stolt när de accepterar att jag är lika mycket överallt omkring dem som kalvarna. Någonstans har jag lyckats, även om jag givetvis har rötägg också i förklädnad. Nån ko undrade givetvis varför jag klättrade över huvudet på dem när jag bytte ut de gamla mjölkko-nummerna mot kalvarnas, så när det var tomt tog jag tillfället i akt."Här har vi inte haft tillgång innan!" Varken hon eller han i mitten ger sig... Kvällstvagning

Sexton kalvar på tolv dagar, varav fyra kalvar igår. Tre av dem "planerade", är lite stolt över det faktiskt! Att jag hann se/misstänka i tid. De är luriga som tusan annars och visar inget från den ena halvtimmen till den andra när där ligger en kalv. Men så är jag lite impotent också! Eller var det inkontinent?

Svart mamma med 50/50 mjölk/hereford. Pappa samma blandning men brun.Fast mormor var ju ganska vit. För att inte tala om mormorsmor 1113. Så jag har fortfarande ättligar i rakt nerstigande led! Mer än jag visste!

Tre små kossingar ute och en inne. Jag som trodde att jag hade en frist på utekvigorna tills mitten av mars, men de verkar ha varit effektiva...!

Så himla vacker liten kviga. Totalt nerkärad i den. Nästan lite pinsamt mycket faktiskt!
Tyckte inte eftermiddagskalven fick komma till, så tänkte ta det säkra före det osäkra och hälla i den lite råmjölk. Plockade upp min "vaniljglass" som jag varit på väg att bjuda på flera gånger tills jag insett att den luktat konstigt. Vattenbad i vasken och när jag skulle hälla över första tinade skvätten insåg jag att det inte var råmjölk, utan vassle! (Måste bli bättre på att märka mina burkar - men när man (jag) lägger in det är den ständiga tanken "det ser man ju!") Inte mycket att hälla i en kalv med andra ord - får bli brödbak. Plan B:

Natta barn och gå ut med en liten spann och ödmjukt fråga morgonkalvade kossan om jag fick provmjölka henne lite. Efter lite övertalning fick jag i alla fall ut till en flaska, värmde på den och gick bort till min eftermiddagskalv. Noll intresse = mätt. Tack för den! Märkte i alla fall kvigan och ledde/släpade bort henne till ligghallen från den vindpinade kullen. Mamma Ko följde fint efter, nosade på sin kalv i hallen och sprang sedan skrikande efter mig när jag gick. Tillbaka med kossan en gång till, och en gång till. Och såg att en annan kviga hade två extra fötter.

Tillbaka till lagården för nattamat för kalvarna. Fånga in alla igen (börjar vara många med elva. Hoppas de lär sig rutinerna innan de är fyrtio!) Repa en stor kviga och flytta henne genom lagården till kalvningsbox och sedan tog jag beslutet att värma på flaskan med råmjölk och hälla i den alldeles nyfödda kalven. Sonens andra kviga för säsongen. Snäll kossa i alla fall. Körde lite teamwork. Jag hällde i kalven, hon drack upp mitt värmevatten. Märkte lilltjejen och släpa in henne i den torra hallen.

Nu är man redo alltså, när märktången följer med in i fickan - igen. Och ni som varit med ett tag kanske minns mina kroniska episoder med termobyxor vs hängsle?! Har jag tittat det ena så inte det andra?! I år har jag hittat BÅDE byxor och hängsle ganska samtidigt!

Tur man har snälla djur alltså. (Å andra sidan räcker det ju med ett felsteg för att det kan bli den första, enda och sista smällen!) I synnerhet som maken hade tvärdäckat på soffan efter en lång söndag. Han tittade upp när jag satte mig jämte med mitt fika där efter elva när jag kom in, sen vet nog varken han eller jag nåt mer...

Jo förresten. - Jag vet att klockan ringde alldeles för tidigt mot vad min kropp ville vakna...

Verkar bli en blöt vecka. Botten upp! Förlåt, BÅTEN upp.

Next »